Det är som vilken annan dödsskjutning som helst
Under kategorin meningar jag inte trodde att jag skulle skriva:
Det är som vilken annan dödsskjutning som helst.
Jag går på Washington DC:s gator och ser människor som kramar om varandra. Gråter. En stad i chock. Jag går till rummet när jobbet är avklarat och sätter på teven. På CNN dundrar Piers Morgan på om dumma amerikaner som måste äga vapen. På twitter skriver arga tittare till honom. De säger att han borde flytta hem, till andra sidan pölen, eftersom han "ändå hatar USA". Jag ser Barack Obama komma ut ur Vita Huset för att säga att det är "oacceptabelt" och att man ska gå till botten med det hela.
Och tanken slår mig:
Det är som vilken annan dödsskjutning som helst.
De dödas ansikten börjar så sakteliga visas i media. En förtvivlad make berättar att hans livs kärlek sedan 42 år är borta. En 80-årig mor berättar att hennes nu döde 51-årige son regelbundet flög och hälsade på henne i Kansas, senast så sent som i månadsskiftet.
Människor i obegriplig sorg.
Och jag tänker att det är precis som vilken annan dödsskjutning som helst.
Sedan 1982 har det varit 62 massskjutningar i USA. Totalt användes 143 vapen. Tre fjärdedelar av dem var köpta lagligt.
I december i fjol var jag i Newtown. 20 barn hade dödats av en ensam gärningsman med lagligt köpta vapen. Alla var mellan fem och sex år gamla.
Jag såg gråtande anhöriga.
Jag såg en stad i sorg.
Jag såg en president som lovade att agera.
Det var december.
Det har varit fem masskjutningar i USA sedan dess.
Och när inte ens 20 döda barn i Newtown lyckades få ett land att säga att "Nu får det vara nog" så kommer tolv döda män och kvinnor mellan 46 och 73 år inte att förändra något.
Det är som vilken annan dödsskjutning som helst.
Jag och min kollega Andreas sätter oss i bilen för att åka till flygplatsen. Chauffören börjar att prata med oss.
– Det är för mycket vapen i det här landet, säger han.
Jag känner glöden tändas kort igen, som den gjorde i Newtown. Och jag tänker att de kanske, kanske trots allt har fattat grejen.
Så fortsätter chauffören prata:
– Jag menar, jag fattar att man måste ha gevär för att försvara sitt hem… men automatvapen, det är ju vansinne, säger han.
Vi sitter tysta resten av resan och ser Washington DC passera förbi fönstret.
Och det skär i hjärtat när jag inser det:
Det här är som vilken annan dödsskjutning som helst. Och jag och Andreas kommer att bevaka många fler av dem.
Mer sorg.
Mer tomma löften.
Mer vapen.