Flinet mot svininfluensan har bytts mot obehag
Ett tacksamt ämne för hånflin är hur rädda människor är för allting.
Vi var i England i somras, precis de områden där svininfluensan skulle härja som värst. Inte såg vi några lik staplade på trottoarerna. Det fanns knappt ens någon som var synbart halt och lytt.
Det jag såg och flinade åt var däremot jättelika annonser i tidningen om hur man skulle bete sig om man var lite snuvig. Nervösa hamnföreståndare talade om att rigga upp värmekameror, så att färjepassagerare med en kroppstemperatur över 37,2 kunde sättas i karantän. Jag nickade däremot gillande åt insändare från gamla ärrade läkare, som syrligt påpekade att sisådär 3 000 pers trillade av pinn av alldeles vanlig influensa förra året, medan på sin höjd 300 hade dött av svininfluensa i år.
Just det. Skärp er, för jistanes.
Sedan råkar man hamna bredvid en snörvlande asiat på tåget mellan London och Oxford och plötsligt känns flinet lite forcerat.
Jag har hackat ut en fin liten nisch åt mig själv och där sitter jag då och då och dinglar med benen. Jag är inte ensam på min lilla hylla. Varenda människa som inte kan låta bli att påpeka att det är mycket farligare att åka bil till flygplatsen än att rusa fram i en väldig massa kilometer i timmen på 10 000 meters höjd, är min nischgranne. Tillsammans sitter vi där och flinar åt de rädda.
Och visst, det ÄR ju farligare att åka bil än att flyga. Rent statistiskt. Det ÄR ju hysteri kring svininfluensan. Precis som det var det med galna ko-sjukan och fågelinfluensan och allt annat.
Men så hamnar man bredvid en snörvlande asiat i en trång tågkupé och man skulle gladeligen ge ett par tusenlappar för lite alkogel och ett munskydd. Man har barn också. Fasan över vad som skulle kunna hända med dem biter inga statistiska argument på.
I torsdags skrev infektionsläkaren Sven Britton i SvD. Han har varit mot en allmän vaccinering mot svininfluensan, men har ändrat sig. En man han behandlat fick flygas till Danmark och läggas
i konstgjord lunga. Att se en ståtlig, tidigare frisk man så snabbt ansättas av svår lufthunger som inte ett stort sjukhus intensivvårdsresurser kan rå på är omstörtande, skrev Britton.
Sådant kan man hånflina åt. Men jag gör det inte. Jag förstår precis vad han menar. Dessutom börjar jag tycka att det är rätt obehagligt att flyga.