Sju timmars förberedelse för en film jag inte vill se
För snart ett år sedan gick Joachim och en av våra tonårsdöttrar på bio tillsammans.
”Avengers infinity war”
Oändligt krig.
Så himla löjligt.
Alltså filmer som heter något med war. Och så är det inte war, krig. Det är en oförskämd tvättbjörn med midjeväska, det utkämpas någon slags krystad kamp och ett träd, som är snällt, dör.
Löjligt.
Döp filmerna till battle-någonting, om ni måste.
Men sedan kom eftersnacket. Och som jag förstod det så var det något alldeles särdeles med den här filmen.
Det finns så många superhjältefilmer, men den här var verkligen bra. Sades det.
Men bra jämfört med vad? Bra jämfört med Batmanfilmen där Heath Ledger var Jokern? Bra jämfört med Amelie från Montmartre? Bra jämfört med den senaste Avengersfilmen?
Färskt i minnet låg också hur otroligt stark och bra den senaste X-Men- filmen ”Logan” var. Jag har inte sett den, tydligen skulle jag inte klara av våldet, men de som ser filmer som heter war-någonting sa att den var fantastisk.
Avengers infinity, nu har jag bestämt mig, jag ska se den. Jag ska lära mig att tycka om filmer som skildrar intergalaktisk osämja.
Men nu heter det att jag inte kan se den förrän jag har sett filmerna som kommer innan.
Så de senaste helgerna har vi avverkat ”Avengers Civil war” (inbördeskrig, eh okej), ”Thor-Ragnarök” och ”Guardians of the galaxy 2.”
Över sju timmars förberedelse inför en film som jag nog egentligen inte är intresserad av.
Och nu på fredag, när vi har gett småbarnen godis och hällt upp vietnamesisk mat på vackra tallrikar framför teven, är det dags.
”På spåret” är inte i säsong, så jag kan lika gärna försöka roa mig med det här.
Fast jag vet inte, jag börjar känna mig lite trött. De eviga slagen, det onda mot det goda. De vackra människorna som i slowmotion kastar sig med bröstet och svärdet före ut i universums avkrokar.
Jag ser ett klipp från Paris där stadens innevånare sjunger Ave Maria tillsammans, deras ansikten upplysta av elden från Notre Dame. Det är fint, det är inget war, det är inte infinity, det är här och nu och människor som är lågmält ledsna tillsammans.
Jag har lagt ner mina timmar på det diktade, det fantasifulla, det påhittade.
Ingen kan säga att jag inte har försökt.
Och plötsligt vill jag bara ha verkligheten, och knappt det.
Men nu är det i alla fall slut. Nu finns det inget mer. Notre Dame ska byggas upp igen, men Avengersfilmerna är över.
Jag hör Joachim och dottern prata i köket.
”På onsdag har ”Avengers: Endgame” premiär, ska jag boka biljetter?”.
GoT: Med tanke på hur många som skryter om att aldrig ha sett ett enda avsnitt av Game of thrones så kan man ju undra om serien har några tittare alls.
GoTT: Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av Game of thrones.