Kanske ska vi då och då rikta blickarna någon annanstans
Taylor Swift avgjorde inte det amerikanska presidentvalet. Det är min första tanke när jag vaknar till resultatet på onsdagen. Man får försöka hålla fast vid de små sundhetstecken som finns och detta är möjligen ett: Amerikanerna är självdestruktiva nog att välja en brottsdömd proxyfascist till president en andra gång, men inte så lättledda att de röstar som popstjärnorna säger åt dem att göra.
Min generation kan vara den svenska som marinerats i USA mest. Vi var först att åtnjuta kabel-tv, men sist att bli vuxna utan internet. Det betydde att amerikansk tv formade vår förståelse av världen, eftersom det var vad som visades.
Vardagseftermiddagar i tidiga tonåren framför Alf, Lilla huset på prärien, Fresh prince in Bel Air och Doktor Quinn. Veckohöjdpunkter som Beverly Hills, Huset fullt, Arkiv X och Baywatch. Några år senare (fortfarande utan smartphones): Desperate housewives, Vänner, Scrubs, Sex and the city.
Som svensk 80-talist har man en mycket detaljerad kunskap om amerikansk ungdomskultur. När jag gick på gymnasiet visste jag allt om freshman och sophomore year och om amerikanska studentföreningar med grekiska namn, men hade ingen aning om vad som väntade när jag själv skulle börja plugga på universitetet.
Kulturellt förbereddes vi på ett liv på den amerikanska västkusten, i ett hus någonstans under Hollywood-skylten.
Det är ganska konstigt att se tillbaka på i en tid då svenska kids lyssnar på K-pop och tittar på japansk anime.
Idén om att vi var nästan amerikaner följde med in i vuxenåldern. När den första fasta lönen tickade in började den svenska medelklassen semesterpendla till New York och posta hyllningar till favoritcaféet i West Village. Som tjej skulle man skulle dregla över dyra handväskor, att vägra laga mat var en chic accessoar i sig. Alla var Carrie!
Ingen var från rostbältet i Mellanvästern eller den amerikanska södern. Vi får inga popkulturella insikter i hur de evangelikala abortmotståndarna tänker, inga trovärdiga tolkningar av hur en lågavlönad latino med konservativ grundsyn resonerar. När såg du senast en tv-serie med en vapenglad amerikansk kvinna i femtioårsåldern i huvudrollen?
När jag själv började knäa ut södra Europa som mitt hem försvann USA-psykosen ganska snabbt. Det amerikanska är så klart närvarande här, men i Spanien handlar utlandsbevakningen också om Latinamerika och i Frankrike är den såriga relationen till den afrikanska kontinenten ständigt närvarande.
När jag träffar amerikaner i Europa slås jag nästan alltid av hur gymnasiebekant och samtidigt Atlantlångt det mentala avståndet känns. Hur de sliter med den franska serviceoviljan och byråkratin (well, just där är de inte ensamma), fascinationen över välfärdssystemet, frustrationen när de inte får ta sin kaffe ”to go” i ett land där man sitter ner när man äter och dricker. Att all konversation förr eller senare kommer in på pengar.
Svenska Dagbladets Anders Q Björkman gjorde en intressant observation häromdagen om svenska mediers utrikesfokus under två oktoberveckor.
Den 29 oktober ägnade Aktuellt hela programutrymmet, 36 minuter, åt USA.
I tisdags kväll utfrågades Sveriges föreslagna kommissionär Jessika Roswall ut i EU-parlamentet. Om du missade detta var det för att femton artiklar om USA-valet låg först på alla nyhetssajter. (Roswall blev godkänd av parlamentet först dagen därpå).
Det känns som en obehaglig medelålderssyssla att klaga på ”amerikaniseringen” av svensk kultur. Men låt mig säga så här då: När USA återvalt en president som ledde ett försök till statskupp efter att han förlorade senast, kanske vi kollektivt behöver avprogrammera oss från idén att Stockholm är en förort till New York. Eller åtminstone då och då rikta blickarna någon annanstans.
Fyra år till – vad är det han vill?