”Träningen” kan inte vara ett självändamål i livet
Det plingar till i mobilen när jag blippar QR-koden mot läsaren i entrén till gymmet. Jag blir upplyst om att det är mitt 13:e besök det här året, fast jag inte har frågat.
Det är ingen statistik att skryta med. Appen frågar hur ”vi ska komma igång och träna mer”, kanske ”lägga upp en plan”?
Kanske bara låta mig vara ifred, lilla app, hade jag svarat om det gick. Samma dag läser jag en artikel i DN om en finländsk kvinna som ”ändrade livsstil – och bytte krogliv mot crossfit”.
Upplägget är bekant. Vi har att göra med en individ som slutat slarva och börjat fokusera på kroppen och därmed hälsan (och nu har skrivit en bok om det). Den här typen av dagstidningsartiklar om en yttre resa som också blir en inre resa har blivit så vanliga att de får betraktas som en egen genre; det är stressade barnfamiljer som lämnar storstan och finner lyckan på landet, någon som säljer huset och reser jorden runt i en van.
”Sakta men säkert blev barkvällarna färre och hon slutade röka. Hon valde allt oftare att gå och träna på morgonen i stället för att gå på krogen på kvällen utan att det kändes som en uppoffring”, läser jag vidare om kvinnan i min egen ålder som nu vill peppa andra (samt sälja sin bok då).
Det tycks finnas en allmän nordisk överenskommelse om att man ska sluta gå på krogen när man träder in i medelåldern. Det som i slutet av tonåren var att öppna dörren till en ny värld betecknas tjugo år senare som ytligt, ohälsosamt och ibland också moraliskt tveksamt. Man är kanske till och med alkoholist fast man inte vet om det, (gör vårt snabbtest!).
Jag vet inte hur det är med er, men om det är något mina jämngamla borde göra för att få fart på livsandarna är det att gå ut och roa sig lite oftare. Gå på bio med någon de inte träffat på länge. Ta två öl efteråt och be partnern att ta barnen nästa morgon.
Att träna är så klart bra av en massa skäl som jag inte behöver upplysa er om, lika lite som om riskerna med alkohol. Men med mindre än att man ägnar sig åt lagsport eller idrottar i någon form av tävlingssystem kan inte ”träningen” vara ett självändamål. Förlåt på förhand för kryddstark dom, men då är ditt liv för platt.
För några år sedan började vissa bekanta prata om volymen på sitt alkoholintag som ”enheter”. Att lyssna på hur många enheter alkohol en människa tillåter sig per vecka är ungefär lika roligt som att höra på vad hen drömt eller, för all del, vilken typ av träning hen ägnar sig åt. Men jag antar att den typen av mätbara livsregler skänker ett sorts lugn. Nu är ju poängen med att berusa sig att socialisera. Man kan tycka vad man vill om det, men när vi slutar gå på krogen och börjar gymma slutar vi också, i någon mån, att umgås.
Och kanske behöver samhället inte fler kroppar utan underhudsfett som springer maraton. Kanske behöver vi fler samtal, tequila, dans och Korpen-fotboll en gång i veckan?
Men hur mäter man livskvalitén i att vara perfekt berusad på lokal bland människor, när det enda som går att räkna på är kalorier, antal timmar sömn och alkoholenheter?
Vi befinner oss i en epok då fysisk hälsa har blivit det nya pengar. Det är måttet på all framgång. Att disciplinera sin kropp är att optimera hela sitt väsen mot målet att bli den perfekta samtidsmänniskan. Det finns inga giltiga ursäkter att låta bli. Crossfit eller krogen, du väljer vem du vill vara.
För liksom i DN-intervjun finns inte en endaste invändning om att samhället möjligen är felkonstruerat när en 40-årig kvinna för första gången i livet är stolt över sin kropp när hon tränar fem, sex gånger i veckan. Det är liksom en vinst som läsaren förväntas nicka åt uppmuntrande i förbifarten.