Är inte det typiskt svenskt att glömma nationaldagen?
Mitt i telefonsamtalet med maken tystnar skriket från vagnen. Miraklet har inträffat – bäbisen har somnat i sitt hatfärdmedel. Med den där charmiga tonen småbarnsföräldrar har informerar jag bryskt om mina ändrade planer: fortsatt promenad.
Stegen för mig till den grönyta i Stockholm känd som Rålambshovsparken, eller i lokal parlör: Rålis. Musik dunkar och grilloset står fett som Lützendimma. Det är fullt av människor. Plötsligt slår det mig – det är ju den 6 juni.
Är inte det så typiskt svenskt att helt glömma Sveriges högtidsdag?
Själv tillhör jag generationen som växte till sig på nittiotalet när varje geografilektion kom med nya stenciler. Hej då, Sovjet! Hej då, apartheid-Sydafrika! Välkommen, återförenade Tyskland!
Man visste aldrig vilka nya demokratier som skulle dyka upp nästa vecka, bara att det skulle bli kul att åka på språkresa dit. Jag var en tonårig kosmopolit som tyckte att landsgränser var det allra fånigaste mänskligheten kommit på.
Sedan började jag leva ut mina globala ideal genom att plugga utomlands. Efter att ha bott i USA och Spanien insåg jag: Jag hatade allt som inte var Sverige. Min nyfunna nationalism hade inte så mycket med köttbullar och folkdräkter att göra, som pålitlig kommunal service och samhällelig tillit. Jag insåg att svenskhet inte var ett passerat stadium för mig.
Faktum är att den politiskt uträknade nationalismen återkommit i en mycket aggressiv form. Just nu sprids idén att eliten håller på att förändra samhället drastiskt och ersätta sammanhållning och folkliga nöjen med politiskt korrekta snobberier.
Till er som är rädda för detta vill jag tipsa om nationaldagen i Rålis.
En folkligare fest får man leta efter.
Alla åldrar, alla etniciteter, alla samhällsklasser samlade på en bruntorr gräsmatta – och alla har jättetrevligt. Det dricks, det röks, det grillas kött – folk är till och med så lustbejakande att de SITTER ner I GRÄSET. Ingen får berätta för haramminister, förlåt folkhälsominister Wikström, för då får han väl stresseksem av förbudsiver.
Visst kan alla hitta problem. Vänstern kan säga att all nationalism i sig är skadlig. Konservativa att klassiska traditioner förvandlats till partytältskitch. Etnogourmander att det är väldigt lite sill bland thaiwok och churros. Då vill jag säga: Sluta dra allt till sin spets! Sluta följ tangentens riktning! Det svenska är en pragmatisk kompromiss. Ett supernajs svennebananparty.
En solig junidag går jag, en gaypappa mitt i en Benettonreklam av hudkulörer och blågula flaggor.
Hur kan folk vara rädda för det här? Sverige går inte under. Vi har aldrig varit starkare. Detta är värt att
firas!
Men lite lagom, så att bäbisen inte vaknar.