Klimathotet skulle kunna rädda oss
För första gången i mänsklighetens historia dör fler av att äta för mycket än av att äta för lite. För första gången dör fler av hög ålder än av infektionssjukdomar. Och för första gången är de som tar sitt eget liv fler än de som dödas av någon annan – våldsbrott, terrorism och krig inräknat. Vi har bokstavligen blivit vår egen värsta fiende. Det är en oerhörd bedrift.
Ungefär så lät det när historikern Yuval Noah Harari, han som skrev bästsäljaren “Sapiens: en kort historik över mänskligheten”, avkrävdes en positiv belysning av samtiden i en fängslande intervju tidigare i år.
En av bedriftens baksidor är förstås den eventuella undergång som väntar när ekologin och klimatet kollapsar under tyngden av våra framgångar. Vi är ju för första gången på väg att sätta punkt för vår historia, eller åtminstone den behagliga trenden. Om eller när klimatet kantrar kommer svälten, sjukdomarna, stormarna och konflikterna att öka dramatiskt.
Det finns fortfarande utrymme att andas och agera men bara om vi samarbetar. Därför är det lite olyckligt att nationalismen återuppstått som politisk kraft just nu, när vi behöver motsatsen som mest.
Ser du humorn i alltihop? Det är en ovanligt mörk och dramatisk humor men den syns om man backar och betraktar vår tidslinje på avstånd. Nationalismen klär inte i det tillbakalutade perspektivet.
Nationerna är påhittade. Lite som mumintrollen. Till och med Sverige är påhittat. Vi lever i en saga.
När den första svenska landsgränsen drogs för ungefär tusen år sen hade den moderna människan funnits i åtminstone tvåhundratusen år. Kanske trehundratusen, vetenskapen sitter krökt över nyfunna benrester och bråkar om det där. Om man unnar sig en förenklad bild kan man i alla fall säga att konceptet Sverige funnits i högst 0,5% av den moderna människans historia. Det finns ju äldre nationer på jorden men ingen av dem har existerat i mer än 1,5 procent av vår historia.
Det är lätt att skratta åt febriga nationalister när man tänker på det, hur de står i sina sagor och skriker. Om nedärvd essens och skolavslutningar i kyrkan. De är i princip bara väldigt övertygade lajvare och lajvare är tacksamma att skämta om. Men nu har vi skämtat färdigt.
För samtidigt har de som försvarar nationalismen som politisk kraft rätt på åtminstone en punkt: vikten av en gemensam berättelse för att få människor att arbeta tillsammans. Utan sagorna hade vi aldrig tagit oss ända hit, det var ju det Yuval Noah Harari så effektivt förklarade i den där boken du läste (eller åtminstone såg andra läsa) på semestern.
Det som verkligen skiljer oss från de andra djuren är vår förmåga att berätta sagor, en färdighet som evolutionen av oklar anledning gav oss i höjd med den kognitiva revolutionen för mellan 70 000 och 30 000 år sen.
Innan dess var vi liksom alla andra arter på jorden begränsade till samtal om verkligheten, oförmögna att hitta på. Man kan inte berätta sagor – eller odla myter, om vi ska använda ett rimligare begrepp nu när vi skrattat färdigt – utan föreställningsförmåga.
Föreställningsförmågan gav oss den avgörande möjligheten att samarbeta i grupper med fler än 150 individer. Där någonstans går tröskeln för samarbete utan gemensamma myter. Det är helt enkelt inte möjligt att hålla samman grupper större än så utan att hitta på och när vi började hitta på lades också grunden för vår explosionsartade utveckling. Gudar och nationer och pengar (det enda trossystem som lyckats förena så gott som alla människor) må vara de dödligaste myterna vi odlat – påhitt som kostat hundratals miljoner människor livet – men de har också fått oss att samarbeta i enorma flockar och bygga civilisationen.
Vetenskapen, vårt enda gränslösa projekt som inte vilar på myter, hade aldrig burit oss ända hit utan det storskaliga samarbete som möjliggjordes av myterna den avlivat.
Inte ens idén om mänskliga rättigheter är kosmologiskt förankrad, det är ingen sanning, bara en modern och ovanligt rimlig berättelse för att lindra allt lidande som uppstår när de äldre berättelserna skaver mot varandra.
Så vad gör vi nu, när regeringar av alla möjliga kulörer urholkar idén om mänskliga rättigheter och globalism mest används som ett politiskt skällsord? Samtidigt som vi är i akut behov av just stora berättelser. Om vi inte samarbetar kan det vara slut snart och det vore ju jättelöjligt att dö ut alldeles efter den oerhörda bedriften. Eller komiskt, om man är svag för den sortens mörka Douglas Adams-humor. Eller vackert, om man dras åt undergångsromantiken.
En kittlande tanke här – sprungen ur gränslandet mellan förhoppning och logik – är ju att det kantrande klimatet inte bara är det största hotet vi ställts inför utan också nyckeln till vår räddning; berättelsen vi behöver för att en gång för alla börja tänka som en art.
Och den är inte ens påhittad.
En osannolik vändning kanske men en bra berättelse ska väl innehålla någonting oväntat.
Fotnot. Kan inte nationer som sluter sig samarbeta mot ett globalt hot? I teorin: ja. I praktiken: knappast i tid. Den nationalistiska internationalen, eller vad man nu ska kalla den löst sammansatta men besvärande framgångsrika rörelse som just nu hemsöker västvärlden, präglas av ett aggressivt motstånd i klimatfrågan. Inte ens den rumsrena konservativa högern tar klimathotet på större allvar än att höjd flygskatt värderas som ett förhastat hot mot tillväxten.
Fotnot II. Föreställ dig att klimathotet var riktat mot en enda nation, Sverige till exempel. Hade vår fruktan och handlingskraft varit starkare då? Naturligtvis. Det säger någonting intressant.