Varje gång det krisar glider kingen in
För att ha haft fyra år på sig att förbereda sig på exakt det parlamentariska läge vi nu har, tycks de svenska partiledarna inte särskilt välförberedda.
Jag kan ha viss förståelse för att det är svårt att hitta gemensam mark med tidigare otänkbara koalitioner och att det för all del tar lite tid att bilda en regering. Men de senaste två veckorna har vi serverats några rätt genanta, om inte sällan underhållande, tankesprång från hela det politiska spektrumet.
Först Alliansens huvudräkningsproblem kring mandatfördelningen (som satte akut ljus på Jan Björklunds eviga larm om den svenska ”flumskolan”). Därefter Vänsterpartiets regeringshybris (raringar, ni kommer aldrig igen få så mycket makt som de senaste fyra åren).
Och sist, men verkligen inte minst, övrigas indignation över Socialdemokraternas maktanspråk. Det går i korta drag ut på att alla andra partier måste kompromissa för att S ska kunna leda landet, vilket, enligt S själva, är att betrakta som en sorts naturlag, ett politikens status quo. Det KAN inte komma som en överraskning.
Det mest frekventa invektiv de olika blockpartisterna slungat på varandra den senaste veckan är att andra sidan ”inte följer praxis”. Det må vara hur det vill med det, men en person följer i alla fall manus i ur och skur.
– I dag liksom för hundra år sedan är demokratin något som vi tillsammans har att vårda och värna, slog kungen fast i sitt tal under tisdagens öppnande av riksmötet i Storkyrkan.
Jag har förståelse för de som tycker att han, i kraft av sitt ärvda ämbete, har vissa pedagogiska problem att prata om demokrati på ett trovärdigt sätt. Men på slutet har det blivit allt tydligare att varje gång svenska institutioner krisar, då glider kingen in.
Det var länge helt okej att driva med Carl XVI Gustaf för hans trevande tal och nyvakna uppsyn i nästan alla sammanhang. Sedan kom kaffeflickorna och Tjabo fick svettas mer än vanligt.
Men när Svenska Akademien förra året öppnade den knarriga dörren till Börshuset på vid gavel talade kungen plötsligt klarspråk. Han framstod som både handlingskraftig och kapabel, med en auktoritet skyhögt över Sveriges trätande litterära intelligentia. Den ende vuxne i rummet, för att tala med moderatledaren Ulf Kristersson.
I veckan inträffade en intressant glidning också inom politiken, där kungen, i brist på ny statsminister, avancerade från rollen som pausunderhållare till huvudattraktion.
– Många hundratals beslut ligger framför er. Vissa kommer att vara lätta att fatta. Andra svårare och mer komplicerade, konstaterade kungen i Storkyrkan, innan han önskade ledamöterna ”kraft, mod och visdom”.
Det lät som en förbön, ett sorts andligt dop där monarken skvätte vatten ur vishetens källa på de arma folkvalda som i stället för regering nu har en regent att förhålla sig till.
Det finns, har jag förstått, en betydande opinion för att kungen ska gå i pension och släppa fram nästa generation Bernadotte på tronen. Det vore tydligen mer ”tidsenligt”.
Det är en djupt kulturfientlig hållning i ett läge där vi i stället borde vårda de få excentriska drag som grundlagen fortfarande bjuder på.
Jag är givetvis en rationell republikan om jag nu måste bekänna färg. Men så länge valet står mellan ”monarki” – som är ett statsskick – och ”modern monarki” – som är en självmotsägelse – finns det ingen anledning att vackla.
Kunglig påverkan
Förra fredagen var det exakt 226 år sedan Frankrike avskaffade monarkin, en historisk detalj vars politiska effekter de kommande 200 åren nästan inte kan överdrivas.