Det är de starka som föraktar de svaga
Det är ett sådant där ”Anders och Måns”-avsnitt som jag minns. Någon hade skickat in frågan ”Varför finns inte katter i olika storlekar?” och Anders (eller om det kanske var Måns) hade åkt ut till någon kattmässa och pratat med en skånsk tant som satt inne med svaret:
”Det är för att katter är så smarta, så om de var större skulle de ta över hela jorden.”
Beware. Eller kanske inte. Även om jag börjar inse att djur är fullt kapabla att känna smärta (och då snackar jag inte bara om de ulliga gulliga varianterna som vi döper till Topsy och Gräddnos, utan även de mer slemmiga och skabbiga exemplaren ur djurriket som vi stampar på och halshugger i fällor och bankar mot en sommarbrygga) så tror jag inte att djur i allmänhet är kapabla att uppfinna vare sig hjullager, amningskläder eller bluetooth (vilket säkert är deras smala lycka).
Däremot är det en annan grej som jag aldrig har förstått. Och det är det här snacket om mänsklighet. Som om mänsklighet per automatik skulle vara någonting civiliserat och anständigt och bra, och något slags motsats till ”djuriskt”.
Det är ju knappast så att vi har knatat runt och frågat husets dvärgkanin Sotis i sin Gitmo-bur, eller hönan vid namn 13 438 om de är redo att skriva under på att det är människorna som står för den här planetens stora empati och anständighet.
Det är bara något som vi har bestämt oss för. Vi som har skaffat oss spetskompetens i atomklyvning och tortyranatomi och mobbningspsykologi. Vi som har finslipat det djuriska till mänsklig perfektion på ett sätt som inte lejon och noshörningar och delfiner klarar av; så bygger du din egen gaskammare, så konstruerar du en landmina, så torterar du någon till demokrati, och så dunkar du någon annans huvud mot ett betonggolv utan att lärarna bryr sig.
Vore det ändå inte rätt skönt om vi bara kunde erkänna för oss själva att vi inte tillhör någon slags hyggligare art eller bättre släkte, en gång för alla. Och sedan ta det därifrån. Ni vet, nu släpper vi hela den här grejen med mänsklighet och mänskliga rättigheter och inser att det helt enkelt funkar sådär. Att det alltid har funkat sådär. Varför? Därför att vi är människor och människor är som djur är mest.
Vi sliter inte köttstycket ur munnen på den svagare. Vi kallar det för optionsprogram. Vi lyfter inte på benet och pissar in vårt revir på någon annans mark. Vi bygger en mur och kallar den för säkerhetsbarriär.
Men annars.
Det är de starka som föraktar de svaga. Ledartyper som kan lukta sig till andra människors rädsla och svagheter och som inte ger sig förrän de har jagat dem på flykten.
Jag vill slå dig för att jag är stark och för att jag blir provocerad av din svaghet. Jag vill flytta på mig för att du äcklar mig. Jag ser ner på dig för att du är osäker. Jag trycker ner de svagaste i gruppen för att det är det enklaste sättet att markera vem som bestämmer (oavsett om det är i en skolkorridor, på en presskonferens på regeringskansliet eller i hierarkin i lumpen).
Jag lämnar dig i sticket för att rädda mig själv. Jag gör vad som helst för att passa in.
Någonstans håller vi liv i något slags lögn om att alla människor skall lära sig att älska alla, och sedan skall vi leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar sida vid sida. Barn och vuxna, på arbetsplatser och på skolor. Och ändå kommer det aldrig att ske.
Därför har jag ett förslag. Låt oss skita i hela den här låtsasleken och lära oss hur vi skall kontrollera våra impulser istället för att låtsas som om impulserna inte finns. Skicka ut Charlotte Permell i människans naturliga miljöer och låt Arne Weise komma in och lägga speak.
Sätt upp det som ett obligatoriskt ämne på skolschemat. Ge oss en grundkurs i ”så här gör människor” och lär oss hur vi skall hantera oss själva.
Men kom inte och snacka om mänsklighet.