Vi svenskar älskar vår egen dråplighet
Sist av alla såg jag Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” häromdagen. Den var olustig, den var en katalog över svensk valhänthet, den var bra.
Jag vet inte om ”De ofrivilliga” kommer att ta sig vidare och verkligen bli Oscarsnominerad. De som kan något om saken tvivlar. Men om den gör det kan man ana vad högpannade amerikanska cineaster kommer att säga. Det blir det ”skandinaviska vemodet” som rullas in för hela slanten. Sprit, tungsinne och ljusa sommarnätter med desperat köttslighet. Bergman.
Och därmed kommer de förstås att missa hela poängen.
Jag vet inte vem som var först med att stämpla vemod på oss. Det var antagligen inte så tokigt tänkt, men så här ett antal decennier senare känns kostymen …
Nej, ”trång” är inte rätta ordet. Snarare tvärtom. Kostymen känns för bekväm. För elegant. Alltför bra skuren.
”Vemod” är trots allt ett vackert ord. Poetiskt. Något man kan stoltsera med, till skillnad från ”depression”eller ”tjurighet”. Vemod gör svenskar till något slags älvor. Skira skogsvarelser som Woody Allen-typer kan fantisera om i sina lyor på Manhattan.
Men det finns inget sagolikt eller magiskt över slöjdlärarna, busschaufförerna, killkompisarna och tonårsbrudarna i ”De ofrivilliga”. Inte det minsta. De är tvärtom alla var sitt par vänsterfötter som snubblar sig igenom alldeles triviala situationer, så att porslinskrosset lägger sig i drivor efter dem.
Ska man sätta ett ord på det är det inte det vackra ordet ”vemod”.
”Klumpighet” vore bättre. Eller just ”valhänthet”. Det här är människor som lyckas göra katastrofer, ställningskrig och ödemark av vardagen. Människor som verkar vara ständiga nybörjare i att umgås med varandra. Människor för vilka inget problem är för litet för att bli en kris.
Det här är svenskar.
Ska man finna något mystiskt med oss svenskar är det inte vemod, utan att vi verkar gilla att påminnas om vår kantiga valhänthet.
”Fyra nyanser av brunt”, ”Darling”, ”Fucking Åmål”, ”Farväl Falkenberg”. Vi sätter oss, år efter år, i salongerna för att studera vår egen tafatthet. Det borde vara mer olidligt än att se färg torka. Det borde vara som att se fel färg torka.
Men vi köper biljetter, vi strömmar till och vi nickar igenkännande.
Och sedan förvånas folk över att spikmattan blir en svensk försäljningssuccé.