Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

9/11 1989: Här vänder historien

Ögonblicken när muren föll Aldrig förr har en händelse varit en så tydlig, och entydigt positiv, vändning i historien, skriver Aftonbladets Peter Kadhammar.

Aftonbladets Peter Kadhammar var på plats i Berlin när muren föll.

Det är på dagen 20 år sedan.

Här är hans berättelse om ögonblicken som förändrade världen.

Peter Kadhammar

När jag läser vad jag skrev från Berlin för 20 år sedan får jag en klump i halsen. Jag, ingen av oss, kommer någon mer gång att få uppleva en vändning i historien som är så entydig och så entydigt positiv.

Jag klättrade upp på muren vid Potsdamer platz och det pirrade i magen ty bara några timmar tidigare hade jag riskerat att bli skjuten. Men nu var det folkfest kring och på muren. På andra sidan kom de östtyska vakterna med en vattenslang. De släppte igenom folk vid gränsövergångarna. Men dans på murens krön? Någon ordning fick det vara.

Ledarna hade inte viljan

Vattnet som sprutade blev ett skämt, en bekräftelse på att muren från en timme till en annan hade blivit irrelevant, en relik från kalla kriget.

De flesta av oss hoppade ner, vi ville inte bli blöta, men några killar som stärkt sig med schnaps stod kvar och en av dem gjorde V-tecken medan vattnet träffade honom och slog ut som en fontän från hans kropp.

När vattenkanonaden tillfälligt upphörde vände han sig mot vakterna visade dem fingret: Fuck you! De fortsatte att spruta och folkmassan nedanför skrattade och skanderade: Sluta! Sluta! Sluta!

Och någon ropade:

–?Han blir inte nyktrare av att duschas!

Muren, som hade varit vår tids tydligaste uttryck för förtryck och rädsla, hade blivit ett skämt.

Inget kan mäta sig med Berlinmuren som symbol. När den föll försvann ett imperium, det sovjetiska, som var det största världen sett. Det sträckte sig från mitten av Europa till Stilla havet, från norra Ishavet till Centralasiens öknar.

Berlinmurens fall visade att dess ledare inte längre hade viljan att upprätthålla imperiets gränser. De östtyska kommunisterna hade säkerligen fortsatt bevakningen av muren och låtit skjuta dem som försökte ta sig över om bara deras herrar i Moskva önskat det.

Handlade inte om politik

Förmågan att upprätthålla imperiet fanns nog, åtminstone militärt. De sovjetiska stridsvagnarna säkrade fortfarande gränserna, bakom dem fanns en miljonarmé och bakom dem kärnvapen.

Det som skedde för 20 år sedan handlade inte om militär styrka, inte heller om ekonomi (även om socialismen var körd i botten), egentligen inte heller om politik.

Det handlade om moral.

Imperiet gick under snabbt

Michail Gorbatjov var den förste sovjetiske ledaren som ställde frågan vad det tjänade till. Den obegripliga byråkratin. Stridsvagnarna. Säkerhetspolisen. De politiska fångarna. Den gråa tristessen som sträckte sig från floden Elbe över Centraleuropa, Ukraina och Vitryssland, den ryska slätten, Ural och Sibiriens tajga.

Vad tjänade den till?

Ledde den någonstans?

När ledaren tvivlade var imperiet dömt.

Imperier hade uppstått och gått under tidigare. Det brittiska vittrade snabbt sönder under ett par årtionden efter andra världskriget. Österrike-Ungern upphörde helt enkelt att existera under första. Det ottomanska hade krympt under århundraden för att sluta som den moderna nationalstaten Turkiet.

Aldrig tidigare hade man kunnat sätta ett datum, ja, ett klockslag, och en specifik plats och säga: Här tog det slut. Inte förrän överstelöjtnant Harald Jäger på kvällen den nionde november 1989 vid gränsövergången Bornholmer Strasse beordrade vakten att lyfta bommen och öppna gränsen.

När människomassorna strömmade från Östberlin till väst visste vi alla att världen var i grunden förändrad.

Stora karlar grät

Jag stod vid övergången Invalidenstrasse och där kom östtyskarna i sina små Trabant och Wartburg och Polski Fiat, de tutade och möttes av västberlinare som hade skyndat till gränsen för att välkomna sina ... sina landsmän? Inte än: sina tyska bröder och systrar.

Jag såg stora karlar som sprintade som segrare genom folkmassan och tårarna rann nerför kinderna på dem. En ung kvinna, Beate Kriegel, 19, kastade sig om halsen på mig och snyftade och grät.

Östtyskland försvann

Murens fall var så överväldigande att det var som om folkmassan ville bromsa, många ville inte inse att nu fanns ingen återvändo. Peter Schubert, 37, stack ut huvudet ur sin Polski Fiat och sa till mig:

–?Vi får se om vi stannar. Vi kanske åker tillbaka. Vi kanske åker fram och tillbaka, fram och tillbaka!

Som om det under lång tid skulle finnas två jämställda tyska stater vars medborgare kunde besöka varandra ungefär som svenskar och norrmän.

Ett år senare fanns inte Östtyskland. Det kunde inte gå på något annat sätt. Utan de sovjetiska stridsvagnarna hade regimen ingen möjlighet att överleva. Staten saknade legitimitet inför sina medborgare. Dess ekonomi var så usel, så mycket sämre än någon utomstående hade föreställt sig, att den inte kunde motstå trycket från väst.

Efter murens fall var det bara en tidsfråga innan de övriga kommunistregimerna skulle försvinna.

Typiskt nog tog bara den som var självständig i förhållande till Moskva till seriöst våld. Den rumänska. Men även regimen Ceausescu måste falla, och diktatorn avrättades.

Bättre på många sätt

En ny värld följde verkligen. Östeuropa öppnades, Ryssland blev en bräcklig men dock demokrati.

Blev det en bättre värld?

Självklart, på många sätt. Men det blev inte den värld med fred och rättvisa som så många hoppades på kvällen den nionde november 1989.

Man tror så mycket i ruset. Tvivlet har ingen plats i den lyckliga folkmassan. Vem kunde inför Beate Kriegels glädjetårar föreställa sig de kommande krigen och massmorden?

Följ ämnen i artikeln