Hårdare tag drabbade också de verkligt sjuka
En person som stjäl från de bäst behövande.
Från de svagaste, mest utsatta.
Det var han.
Killen i kompisgänget, en av de tuffaste i Falkenberg.
Han och de äldre grabbarna hade redan fast jobb och pengar, vi tjejer gick sista skolåret.
Nu återser jag honom på håll, en kväll på en uteservering vid stranden.
Himmel och hav omfamnar varandra i duvblå salighet.
Alla njuter av stunden, sommaren.
Jag minns hur vårt gäng brukade gå ut på torsdagskvällar.
Och jag minns, ännu tydligare, hur han och de andra regelmässigt ringde sig sjuka från jobbet på fredagar.
Några öl för mycket - och det var bara att lyfta luren och stanna i sängen.
Ingen karensdag. Inga betänkligheter. Inget ansvar.
Någon annan betalade - och gör det fortfarande.
Karensdagen infördes, systemet hårdnade.
Och antalet sjukdagar minskade, fuskandet blev mindre när det blev dyrare att vara hemma.
Men de hårdare tagen, de ökade kontrollerna, de kärvare reglerna, de drabbade också de verkligt sjuka och arbetsoförmögna.
Och det är det som gör mig matt av ilska, när jag ser honom sitta där, nu så många år senare, med sin öl.
Att fuskare och myglare, de som på olika sätt vill åka snålskjuts genom livet, är de som verkligen förstör för de behövande.
Visst ska vi protestera mot stela regler och inhumana beslut av Försäkringskassan och andra myndigheter.
Vi ska kräva kompetens och medkänsla hos politiker och tjänstemän.
Men de som utnyttjar systemet för egen vinning är de som verkligen inte känner med de svagaste och som tvingar fram hårdare regler och kontroller.
Som det står på en skylt på min lokala bar i Rom:
”På grund av någon, kredit till ingen”.
När sjukpenningen sänktes och den första karensdagen kom, då gick det i ett svep utmärkt för de coola killarna att gå till jobbet lite bakfulla eller rent av spara festandet till helgerna.
Jag ser ut över havet, tänker på det Sverige som var då och det vi fått nu.
Coverbandet spelar kvällens sista låt.
Gyllene Tider. ”Jag går och fiskar”.