Talmannen: Jag saknar inte att stå i rampljuset
Vad händer när telefonen slutar att ringa oavbrutet?
Talmannen om sin roll i coronatiderFör något år sedan var det han som kallade till presskonferenser och höll en hel nation klistrad vid datorskärmar och tv-apparater.
Nördar som åtnjuter tillfälligt kändisskap kommer och går och talman Andreas Norlén har återvänt till sin relativa anonymitet och fått se sig efterträdas av en epidemiolog i skrynkliga skjortor och butter uppsyn.
Frågor om huruvida talmannen kan se likheterna mellan situationen han själv befann sig i under den parlamentariska oredan hösten 2018 och eländet som Anders Tegnell är satt att hantera är intressanta och kommer för den tålmodiga läsaren att besvaras, men låt mig få börja i en annan ända.
Vi befinner oss trots allt i riksdagen en torsdag under coronavåren 2020 och det finns så mycket att prata om och händelseförlopp att rekapitulera och minnen att fräscha upp.
Pressekreterare Pernilla Eldblom visar in fotograf Björn Lindahl och mig i en stor sal med mörka bokhyllor och vi hinner knappt hälsa innan talmannen börjar lägga ut texten.
– Jag har läst mig till att det var ett myntkabinett i den här salen under riksbankstiden. Jag har försökt ta reda på mer, men...
Norlén kommer av sig för ett ögonblick. Ja, han är sig lik från alla de där intervjuerna och personporträtten som producerades den där intensiva hösten. Ivrig att berätta.
Och med entusiastens övertygelse om att andra ska känna till sådant som för honom är självklart, som att Riksbanken en gång i tiden huserade i en av byggnaderna som numera är säte för riksdagen.
– ... Var var jag? Jo, min främsta uppgift i denna tid är att visa alla som bor i Sverige att de ska kunna lita på att riksdagens arbete fungerar och att beslut fattas.
– Partiernas gruppledare har ju reducerat antalet ledamöter som tjänstgör vid omröstningar i riksdagen till 55, även om alla 349 fortfarande är i tjänst. Och vi har sett till att ledamöter ska kunna ansluta till utskottsmöten via telefon.
Klockan är 10.30. Vi visas in i talmannens officiella tjänsterum.
Det var här det åts kakor till förbannelse under sonderingarna med partiledarna.
– Det var sju talmansrundor och sju möten med kungen innan det blev klart, rabblar Norlén.
Rimligen utan att tänka på det snuddar han vid Sveriges tämligen udda konstruktion. I de flesta demokratiska länder spelar statschefen en viktig roll vid regeringsbildandet. I Sverige har talmannen den uppgiften.
Så har det varit sedan sossar och borgare under några varma augustidagar 1970 lyckades sy ihop en överenskommelse på hotell Kattegat i Torekov, ett idylliskt fiskeläge längst ut på Bjärehalvön i norra Skåne, i vilken kungen blev av med de sista resterna av sin formella makt.
Således innehar talmannen å ena sidan det högsta ämbetet en person kan väljas till i Sverige och som är tvåa i rangordningen efter statschefen.
Å andra sidan framlider han eller hon sina dagar med måttligt glamorösa evighetsmottagningar med delegationer från Uganda, frågvisa skolklasser och gnälliga representanter för diverse intresseorganisationer som aldrig tycks vara nöjda med någonting.
I vart fall är det så det framstår. Den initierade skulle nog ha synpunkter på min beskrivning och påpeka att uppdraget även rymmer stunder i kammaren och budgetfrågor.
Men hur det nu än ligger till med dessa saker har Norlén ett jobb att göra och i virusets tid ställs fysiska möten in och ersätts av videohälsningar.
Den första är till Lettland, som ska fira 30 år som självständig stat. Talmannen talar på engelska om hur hela världen tjänade på att Sovjet föll ihop. Rutinerat, proffsigt. Det hela är överstökat på en minut.
Den andra är ett anförande som han skulle ha hållit för Centerstudenter. 17 minuter om 100 år av demokrati i Sverige, det vill säga ett tal som strängt taget endast mycket unga partister står ut med.
Den tredje hälsningen är till en stiftelse grundad av Michael Dukakis, tidigare guvernör och presidentkandidat i USA. Norlén talar om fake news, näthat och varnar för försök att påverka allmänna och fria val i demokratiska länder.
Mörkblå kostym och väst från Hugo Boss. Han drar en hand genom håret. Länge var han riksdagsledamot för Moderaterna. Som talman ska han vara strikt neutral och opartisk.
Konst lånad från Moderna museet, ett porträtt på kungen och Silvia och ett diplom från tidningen Fokus, ”årets riksdagsledamot 2018”, pryder väggarna.
På ett bord ligger en presentförpackning dadlar från Palestinas ambassad och ett magasin från Linköpings universitet. Norléns ansikte på omslaget.
Bilder på sonen, som vid två års ålder plötsligt kunde säga ”talmansjunda”, plockas snabbt bort. Han har inte bett om offentlighet.
En mindre bokhylla är full av muggar.
– Jag började samla på dem när jag kom in i riksdagen 2006. Det är väl närmare 100 vid det här laget. Från olika parlament och myndigheter runt om i världen.
– Och en från Buckingham Palace.
Norlén visar in oss i ett mindre rum. Det inofficiella tjänsterummet. Ett litet skrivbord med en dator. På väggen ett diplom, Storkorset av italienska meritordern. En tavla av prins Eugen, ett vintermotiv från Stockholm 1908.
Han snurrar ett halvt varv på sin stol, fortsätter berätta. Resorna till Ukraina, Finland, Nederländerna och Litauen är inställda.
Förmiddagen går mot lunch. Fotograf Lindahl och jag sätter oss i riksdagens café. Vid bordet bredvid sitter socialdemokraten Lawen Redar.
Hon har suttit i riksdagen sedan 2014 och hunnit med mer än många ledamöter upplever på årtionden: terrordådet på Drottninggatan, flyktinghösten 2015, coronan...
Jag nämner att vi är på plats för att följa talmannen. Hon skiner upp.
– Andreas är mycket bra. Av den gamla sorten. Förstår vikten av att ärenden bereds enligt reglerna.
I vattnet utanför fönstret sitter tre män i en båt. En av dem är beväpnad med en automatkarbin. Nationella insatsstyrkan har övning.
Norlén kommer förbi med en sallad i handen. Vinkar in mig i ett rum med toaletter. Pekar på en låst dörr.
– Därinne är talmannens gåvoförråd.
Klockan slår tolv. Dags för en tvåtimmarssession i kammaren.
Finansutskottet har debatt. Vänsterpartisten oroar sig för välfärden. Moderaten bekymrar sig för småföretagen. Sverigedemokraten gnäller på ”bidragstagande Malmö”.
Allt är tryggt och förutsägbart och Norlén lyckas med konststycket att se intresserad ut.
Det lunkar på. Civilutskottet debatterar ”ersättningsrätt och insolvensrätt”. Sedan är det utrikesutskottet och utbildningsutskottet.
Sverige är ett av få europeiska parlament som ännu har öppen åhörarläktare. Två kvinnor kommer in och sätter sig. De går snart igen.
14.00. Vi är tillbaka i det inofficiella tjänsterummet. Budgetmöte på Skype med bland andra riksdagsdirektör Ingvar Mattson. Datorn hänger sig.
– Typiskt att tekniken strular när jag har besök, muttrar talmannen.
En halvtimme senare är det dags för rundtur i huset med riksdagsdirektören. Hur mår folk i coronans tid?
Det känns riggat för Aftonbladet, men Norlén hävdar att de gör en tur av detta slag var och varannan vecka.
Tomma korridorer. Oljemålningar på väggarna. Charlotte Rundelius, assistent hos Kulturutskottet, berättar att hon efter 30 år har flyttat från Huddinge till Trosa.
– Jag har bara tio minuters längre restid, men ett mycket skönare liv.
Thomas Lindstam, kanslichef på justitieutskottet, har precis blivit klar med ett ärende om att göra livstid till normalstraffet för mord. Någonting som politikerna bisarrt nog har försökt men misslyckats med att genomföra sedan 2014.
15.30. Norlén är tillbaka i kammaren. Beslut ska klubbas. Nytt konto och värdefackssystem införs... Nej till motioner om övergripande miljöfrågor... Skrivelse om det kommunala utjämningssystemet har granskats...
Men hur var det nu med kändiskapet som kom och i någon mån gick? Hur är det egentligen att för en stund vara Sveriges mest uppmärksammade person? Vad händer med en människa när telefonen inte längre ringer oavbrutet?
Jag har fuskat en smula med kronologin i det här reportaget. Det avslutas med frågorna jag inledde dagen med att ställa i det som en gång var ett myntkabinett.
– Jag har varit i politiken länge, men aldrig varit med om något liknande som under den första presskonferensen efter att jag blivit utsedd till talman. Journalisterna kom knappt in. Fotograferna trängdes vid väggarna. Det fanns inte plats för alla.
Hur kändes det?
– Jag insåg direkt att jag inte kunde vara rädd. Att jag bara kunde vara mig själv och försöka göra det bästa av situationen.
Sedan följdes en cirkus. Det var 97 pressträffar i riksdagen månaderna efter valet. Norlén höll i 14 av dem. På det alla intervjuer i Aktuellt och Studio ett och kvällstidningar och morgontidningar.
Du verkade trivas?
– Det var intressant och stimulerande att få leda regeringsbildningen.
Men du verkade trivas i rampljuset?
– Jag saknar det inte. Men jag kan inte säga att jag led av det.
Han förstår liknelsen med Anders Tegnell. De har båda hamnat i en situation med ett mycket stort medietryck.
– Men det vore förmätet av mig att dra jämförelsen längre än så. Jag hade att hantera en ganska besvärlig parlamentarisk situation. Han arbetar med en nationell kris som berör oss alla in i märgen och som bara i Sverige har kostat över 2 000 människor livet.
Har du några råd att ge Anders Tegnell?
– Han är så säker i sig själv. Han behöver inga råd av mig.