Oppositionen är aldrig så deppig som dagen för budgeten
Livet för en oppositionspolitiker är aldrig så miserabelt som när regeringen lägger sin budget.
Mikael Damberg, nyligen finansminister, det här hade kunnat vara hans stora dag, var en av dessa håglösa existenser som i morse motvilligt släpade sig ur sängen för att klaga och stöna och muttra.
En politiker av den här digniteten behöver inte upplysas om att avsaknaden av makt är som tydligast dagen då regeringen lägger fram de ekonomiska riktlinjerna, den politik som bortom all retorik och alla löften har betydelse för väljarna och inte minst för deras plånböcker.
Den förre finansministern var först ut i riksdagens presscenter i den rad av förlorare som väljarna gett tummen ner till och han sa alla de där sakerna han förväntades att säga.
Regeringen har gjort ett undermåligt jobb, tio kronor vid pump slutade med 14 öre, kommunerna får för lite, klimatpolitiken är ett skämt.
Damberg jabbade pliktskyldigt och journalisterna lyssnade pliktskyldigt och de efterföljande intervjuerna genomfördes pliktskyldigt.
Låter detta deppigt?
Det var ändå ingenting jämfört med hur Martin Ådahl, Centerpartiets ekonomiske talesperson, hade det.
Han satt på en bänk utanför presscentret och muttrade ilsket att Damberg babblade för länge och tycktes inte ta intryck av medarbetare som försökte säga vänliga och uppmuntrande saker och när det äntligen blev hans tur hade två tredjedelar av reportrarna pyst iväg.
Ådahl tog sig samman, vevade mot regeringen, ”fokuset på jobb och tillväxt lyser med sin frånvaro”, TT ställde en sömnig fråga, inom en kvart var showen över.
Vänsterpartiets kommunikationsfolk stampade i kulisserna för att få ta över och ställa fram sitt skyltmaterial och ytterligare några journalister gav upp.
En av de mer namnkunniga politiska reportrarna viskade i mitt öra att sossarnas pressnissar med stigande desperation och utebliven framgång i går ringde runt till redaktionerna och erbjöd intervjuer med Magdalena Andersson.
Ali Esbati, Vänsterpartisten gjorde sitt bästa för att väcka intresse, han pratade om regeringens ”chockerande passivitet ” inför den stundande ekonomiska krisen och efterlyste satsningar på välfärd och utbyggd arbetsmarknadspolitik.
Oddsbolagen gav nog knappt ens pengarna tillbaka för den salvan.
Sist ut var miljöpartisterna Per Bolund och Janine Alm Ericson, en duo vars budskap sammanfattningsvis gick ut på att precis allt med budgeten var skräp, möjligen med undantag för att plastpåseskatten inte hade skrotats.
Klockan började närma sig tolv, antalet murvlar gick nu att räkna på handens tio fingrar, lunch hägrade.
Att vara finansminister i nådens år 2022 är nu inte världens mest tacksamma uppgift. Inflation, skenande elpriser, lågkonjunktur runt hörnet, Putin.
Kritiken från vänster är en sak, värre för Elisabeth Svantesson är att hon i dag även pucklades på från höger.
Brutna vallöften, avsaknad av skattesänkningar. ”Budgeten hade lika gärna kunnat presenteras av en s-regeringen”, fräste Benjamin Dousa, vd för den borgerliga tankesmedjan Timbro, på twitter.
Och finansministern gjorde det inte enklare för sig när hon i SVT:s studio försökte bortförklara avsaknaden av den i september utlovade pausen av amorteringskrav med att hon då inte riktigt fattade hur allvarligt läget är.
Ett försök lika uselt som när troll i Brasilien försöker få folk att tro att Agnetha Fältskog är en ”högt uppsatt svensk domare” som anser att Bolsonaro förlorade på grund av valfusk.
Men det var inte Damberg eller språkrör eller Esbati som klockan halv ett i dag gick den klassiska budgetpromenaden från Finansdepartementet till Riksdagen.
Det var inte någon av dem som omgiven av fyra livvakter, med snubblande fotografer framför sig som i direktsändning talade till nationen i alla framsträckta mikrofoner.
Det var Elisabeth Svantesson som gick där, uppenbart road av kaoset, med nådiga luntan i sin ena hand.