Mannen på bänken trodde att Thomas Bodström ännu var justitieminister
– Det här är inte mina hoods, sa justitieminister Gunnar Strömmer och tittade ut över ett slitet och sömnigt förortstorg och gav sedan en lokalpolitiker ordet.
Att höra en pursvensk medelålders man med konservativa böjelser åka ut till Rotebro i den nordvästra delen av huvudstadsregionen och försöka vara nere med kidsen är ungefär lika plågsamt som då en halvgammal kulturskribent plötsligt ska ha åsikter om gangsterrap, men vi journalister hade inget annat val än att försöka härda ut.
Våren hade kommit även till detta torg, en liten talgoxe sjöng med enastående vokala resurser och politiskt utspel skulle göras.
Det handlade om kameraövervakning, visade det sig snart. Det ska bli lättare för kommuner att övervaka, tillståndskrav slopas, utredning tillsätts, lagen ska ses över.
Detta ingår i Tidöavtalet och det var således alls inte ologiskt att representanter för samtliga de partier som bildar regeringsunderlag var på plats.
Handlingskraftiga politiker är inte det sämsta, men hur väl det här gänget kommer att lyckas med sitt allt överskuggande löfte om att trycka tillbaka kriminaliteten återstår att se.
Där stod Sverigedemokraten Rickard Jomshof, partikamrat med en riksdagsledamot som så sent som i går snyftade på twitter över att polisen inte sköt fler barn under påskupploppen.
Där stod kristdemokraten Torsten Elofsson, företrädare för ett parti vars ett av mycket få kända ansikten har gjort revolt och vill avkriminalisera eget bruk av narkotika.
Där stod Juno Blom, liberalen, representant för ett parti som inte har några minnesvärda tankar över huvud taget om kriminalpolitik utan mest tycker som alla andra till höger.
Och där stod som sagt Strömmer, tillhörande samma parti som några figurer som i dagarna visat sig inte förstå ett ord av en färsk Brå-rapport om sambandet mellan kriminalitet och fattigdom.
På en bänk i närheten satt en sliten äldre man med en ölburk i handen.
– Vad tycker du om att justitieministern kommer på besök? frågade jag.
– Är Thomas Bodström här? svarade han och såg glad ut.
– Han avgick för många år sedan. Vad tycker du om ökad kameraövervakning?
– Mycket bra, sa han och gömde ölburken innanför jackan.
På plats var även Henrik Thunes, moderat kommunalråd i Sollentuna.
Att jaga fram honom var listigt. Kommunpolitiker är ofta jordnära och pragmatiska och har örat mot marken och vet vad som behöver bli bättre och vad som irriterar invånarna.
Han berättade att polisen efter mycket om och men satte upp kameror i centrumet, stökiga ungdomsgäng försvann, det gjorde även drogerna, men efter tre månader plockades de ner igen.
Vi journalister nickade instämmande och förstod plötsligt vad vi gjorde i Rotebro, en förort annars endast känd för att det var hit Christer Pettersson åkte en gång i världen med två flaskor Baileys och en flaska Vodka och en cigg i mungipan efter att ha blivit släppt ur häkte och friad av hovrätten för mordet på Olof Palme.
– Gängmord, sa justitieministern när han väl fick ordet igen.
– Trygghet, sa Sverigedemokraten.
– Trygghet, sa Kristdemokraten.
– Trygghet, sa Liberalen.
Talgoxen fortsatte sjunga, två kvinnor med barnvagnar stannade nyfiket till, Ekens kök och bar lockade med sex sorters pasta för 115 kronor och Franks blommor hade påskris i en korg utanför butiken.
Det finns goda skäl till att vara skeptisk mot politiska påståenden om kameraövervakningens välsignelse, kriminologiska studier talar om positiva effekter på exempelvis parkeringsplatser, resultaten i utsatta områden är mer tveksamma.
Bättre då att fråga Yosef El Khonyj, 24 år gammal, född i Libanon, som arbetar i hamburgerhaket på hörnet.
– Det är inte mycket stök här, sa han.
En butiksägare som inte vill figurera med namn och bild i tidningen hade en annan uppfattning, ungdomarna som samlas på kvällarna skränar, det blev mycket bättre under månaderna kamerorna satt uppe.
Bilden är med andra ord och i vanlig ordning inte entydig.
När politikerna pratat klart var det dags för enskilda intervjuer. En av mina chefer stressade mig med sms om någonting som såvitt jag begrep gick ut på att en sverigedemokrat hotade med regeringskris om reduktionsplikten inte sänktes och undrade om jag kunde få en kommentar på plats.
– Det där är inte mitt område, sa Jomshof.
– Inte mitt heller, svarade jag.
På något sätt lyckades han och jag få ihop en intervju vars främsta styrka var att den var mycket kort.
Vad finns då att säga om utspelet på torget?
Jag har ingen egentlig åsikt. Dessa politiker hyser sannolikt en övertro på vad som går att åstadkomma med kameror, men det har de ju om det mesta annat inom sin version av brottsbekämpningen, inget är nytt under solen.
Men jag håller med dem om att det inte är klokt att det kan ta en kommun över ett år från det att ansökan om övervakning lämnas in tills besked kommer.
Inom en halvtimme eller så var showen över. De nyfikna mammorna med barnvagnar gick vidare, livvakterna såg avslappnade ut och gubben på bänken vågade plocka fram ölburken igen.
Talgoxen hade plötsligt sluta sjunga.