Magdalena Anderssons passivitet kan få långtgående konsekvenser
En statsminister och en oppositionsledare som knappt märktes av och ett Tidöbråk.
Helgens partiledardebatt gjorde ingen tittare klokare, men kan få betydelse för framtiden.
Framförallt måste opposition spotta upp sig om det inte ska bli fyra bortkastade år för dem.
Det finns ingen bästa av världar i en partiledardebatt. I bästa fall förstår tittarna vad partiledarna säger men inte vad det har för betydelse, i sämsta fall är det ett obegripligt käbbel som pågår i två timmar. Så låt oss ta en titt på söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Det är nu mer än sex månader sedan Tidöavtalet presenterades och den nya regeringen tillträdde, ändå kände Ulf Kristersson sig nödgad att påminna Magdalena Andersson om att det var hans sida som vann valet. Många tittare undrar säkert varför han fortfarande måste poängtera detta, varför han tror att hon inte förstått vad det var som hände den där valdagen i september.
Den allmänna känslan efter en partiledardebatt borde i stället – utan undantag – vara att nu behöver vi blicka framåt.
Den vuxne i rummet verkar inte göra nåt
Ibland kan det i debatter såsom denna kännas som att leta efter en nål i en höstack, men efter gårdagens debatt finns det framförallt två saker som vi kan ta med oss in i framtiden och som kan få betydelse.
Det första är det bleka utbytet mellan de två huvudmotståndarna Moderaterna och Socialdemokraterna. Varken Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson tog någon plats i debatten och det är ett problem för dem båda.
Som statsminister är ledarskapet den huvudskaliga uppgiften. Inte minst för Ulf Kristersson som lanserat sig själv som den vuxne i rummet, men tydligen en vuxen som inte vill leda. Det mest överraskande nålsticket gav han till SD i debatten om armlängds avstånd mellan politiken och kulturen. Sverigedemokraternas mycket korta armar i frågan om att lägga sig i vad som är okej kultur och vad som inte är det, hade statsminister inte något till övers för.
För Magdalena Andersson kan passiviteten få långtgående konsekvenser. Som oppositionsledare har hon en uppgift att granska regeringen och att utmana dem i frågor där de politiska skiljelinjerna kan tydliggöras. För att vara en vital oppositionskraft behöver hon både presentera alternativ politik och samla oppositionen. Inget av det gjorde hon under gårdagens debatt.
Från oppositionssidan var det i stället Märta Stenevi och Nooshi Dadgostar som satte press på regeringen och Sverigedemokraterna.
Sagostund för Johan och Jimmie
Det andra som hände i går och som kommer att ha betydelse framåt är att regeringsunderlagets sprickor och samarbetsproblem blir allt tydligare.
Att tre borgerliga partier med en ådra av liberalism skulle ha svårt att samarbeta med Sverigedemokraterna som är nationalkonservativa, det överraskar ingen. Men eftersom enighet lyfts fram som samarbetspartiernas största övertag över oppositionen, blir det kittlande att titta på när den eroderar framför våra ögon.
Den här frågan från Johan Pehrson till Jimmie Åkesson var en liten partiledardebattskaramell:
”Du kan väl inte bli upprörd? Hur osäker kan du vara? Vad tror du kan hända? Bli inte så himla nervös av det här, vi kan gå dit ihop.”
Frågan handlade om Åkessons kritik mot att dragqueens läst sagor för barn på bibliotek.
En omöjlig position
Det som just nu framträder framför våra ögon är det dilemma som alla politiska samarbeten drabbas av – vad gör man när ett politiskt samarbete ger ett parti makt men samtidigt urholkar det egna partiets väljarbas?
Både Liberalerna och Moderaterna har dragit slutsatsen att de behöver visa sig tuffa mot SD för att inte förlora ännu fler av sina liberala storstadsväljare. De behöver hitta konfliktytor mot SD som visar på M:s och L:s oberoende.
Det går an för Johan Pehrson, som tjafsar med Jimmie Åkesson i tid och otid, men inte för Ulf Kristersson. Det är svårt att leda och distansera sig samtidigt.
För Sverigedemokraterna är det ännu viktigare att visa på sitt oberoende gentemot regeringen. SD:s hela identitet hänger på att vara i ständig opposition. Sedan de blev ett stödparti till regeringen har deras väljarstöd gått ner och ännu mer oroande måste det vara att deras väljare inte är särskilt nöjda med den nya regeringen.
Ett riktigt stort problem är att SD:s väljare inte gillar Ulf Kristersson i någon större utsträckning.
SD måste alltså sätta hårt mot regeringen i alla frågor de kan för att visa sina väljare att det fortfarande är Åkesson som är deras statsministerkandidat, trots att hjälpt till att rösta fram en moderat statsminister.