En man som gick fri tog deras enda liv ifrån dem
Hennes grav var alltid den finaste.
Nu är den övervuxen och glömd.
Med fingrarna försöker jag tyda namnet på gravstenen, under lavarnas skrovlighet.
Men det har gått för lång tid.
Namnet är borta. Snart finns ingen längre att minnas och sakna flickan som våldtogs och mördades.
Berättelsen om henne har blivit kvar inom mig, från barndomens besök på den gamla kyrkogården.
Hennes pappa trädgårdsmästaren. Han som slutade odla marken där dottern lekt och gungat.
I stället den lilla graven att sköta, med böjd rygg och tom blick. I tyst sorg och vanmakt. Varje dag tills mördaren släpptes fri och kunde börja om sitt liv.
För flickans pappa fanns ingen möjlighet till en ny start.
Han kunde inte bära att nere på byn, i affären, på krogen, kanske tvingas möta mannen som dödat hans barn. Så fadern gick bort till järnvägsspåret och inväntade snälltåget söderifrån.
Deras namn, nu utsuddade av tiden. Det var de, deras enda liv, tagna ifrån dem av en man som sen släpptes fri. Som flyttade, gifte om sig, fick barn och öppnade verkstad.
Det hävdas ibland att förståelse, förlåtande och relativt milda straff är det enda värdiga för ett civiliserat samhälle.
Men där på kyrkogården, under idegranarnas och dödens obevekliga skuggor, kommer de ikapp mig, frågorna. De som följer med den senaste tidens debatt kring livstids fängelse och tidsbestämda straff.
Kan verkligen alla brott förlåtas och sonas? Har en människa som mördat en eller flera personer inte förbrukat sin rätt att leva fri?
Kan man släcka liv och ändå ha rätt att komma ut och gå med solen och vinden i ansiktet, med en älskad hand i sin? När man har tagit det ifrån någon annan?
Hur kan förövaren få en andra chans när offren och dess familjer inte får det, de som är dömda till en livstid i sorg och saknad?
Är inte en av vårt samhälles allra viktigaste uppgifter att skydda sina medborgare mot de som gör ont?
Jag hittar inga enkla svartvita svar, där invid den glömda flickans grav.
Men frågorna, de måste få ställas.