Kärlek ska få handla om kärlek – inte tvätt
När jag var liten brukade jag fråga min mormor varför hon aldrig hade träffat något ny man efter morfar. Och mormor brukade le och säga: ”Va ska ja tvätta hans schittiga kalsonger för”.
Kanske var det bara en bortförklaring. Kanske var det hennes sätt att säga att hon inte ville ha någon annan man än morfar.
Eller så var det bara den självklara kopplingen för en kvinna i hennes generation. Med kärleken kom tvätt som skulle tvättas och middagar som skulle lagas. En ganska soppig deal om man såg till vad man fick, och vad man gav.
Männen kammade hem jackpott. Hittade man kärleken hittade man inte bara kärlek – med på köpet fick man ett helt paket med hushållsnära tjänster.
Jag tänker på det när jag läser Linda Skugges lördagsintervju med Amelia Adamo, där Linda Skugge säger att hon tycker att en pappa-
ledig man som går med barnvagn är ”otroligt osexigt”. Linda Skugge hävdar att jämställda män inte är ”så himla hotta”.
Och hon och Amelia pratar om sexologen Esther Perel som hävdar att jämställdheten är en erotik-
dödare, eftersom erotik bygger på en under- och överordning, och ”Blir man för lika hemma blir man som syskon och inte älskande”.
Det här är ju inget nytt. På senare tid har ex-feministerna trampat
varandra på tårna för att outa att de drömmer om män som inte stryker, män som inte lagar mat, och män som alltid vill knulla, och hela tiden verkar alla de här brudarna vara fullständigt överens om att hela den här under- och överordningen (som skall fixa erotiken), går ut på att det är kvinnan som skall vara underst. Igen.
Jag tycker det låter så där. Jag känner mig inte så sugen. Om jämställdhet är en erotikdödare som kräver en obalans i ett förhållande, så pax för att vara överst. Att man
i så fall kanske kan ”hotta” till det genom dealen – han stryker, lagar mat, tvättar och tar hand om barnen, och jag kommer hem och är kåt, våt, glad och tacksam och
ibland ger jag honom ett hårt slag
över munnen för att han skall känna sig sedd. Men det verkar inte vara ett alternativ. I könsförvirringen skall manlighet i stället förväxlas med macho igen.
Vilket naturligtvis är skitsnack. Att spänningen i ett förhållande skulle hänga på om män tar sitt ansvar i hemmet eller inte. Och inte skulle kunna ligga någon annanstans.
Som i den ständiga maktkampen mellan två självständiga individer
i ett förhållande. Eller den fullständigt naturliga och ständiga obalansen mellan två fria människor.
Förutsatt att självständigheten och friheten finns kvar, förstås.
För det är väl snarare här problemet ligger.
Det osexiga är inte en jämställd man. En jämställd man som drar barnvagn är bland det manligaste som finns. Det osexiga är jämställdheten som ska manifesteras genom en fullständig utplåningsprocess av det egna jaget. Pappor som flyr in i papparollen, på samma sätt som en massa mammor har gömt sig bakom mammarollen i alla tider.
Pappa Mikael som inte längre kan vara Mikael. Utan som måste vara pappa hela tiden. Pappor som gör det till någon slags ny gren som man kan tävla i.
Vi föräldrar. Och som i dess mest extrema form hänger på den senaste trenden och tatuerar in barnens digitala dagisfoton på kroppen. (Och här undrar man ju lite hur det känns att ha sex med en man, när lilla Agnes hela tiden stirrar på en med stora ögon från överarmen.
Inte ens i naket tillstånd får man ha mannen för sig själv).
Den prylen är lika oattraktiv hos män som den alltid har varit hos kvinnor. Det självtillräckliga ”jag är förälder – alltså är jag”.
Det handlar inte om jämställdhet. Och det skall inte förväxlas med jämställdhet. Jämställdhet handlar om att kärlek skall få handla om kärlek. Inte om att ta hand om någon annans tvätt.