Tänk alla gånger jag inte blivit mördad
För ett tag sedan läste jag om en tragedi i en svensk stad där en mamma är anklagad för att ha dödat sin 1-årige son? I artikeln kunde man läsa om det ”välmående bostadsområdet” och ”akademikerparet” och ”en helt vanlig familj”. Grannar sa att de inte har märkt något konstigt och familjen beskrevs som ”skötsam”. ”De brukar alltid vara så artiga och glada”, som någon granne sa. Vad det nu skall säga? Eller om det kanske säger allt.
Att de som sopsorterar och lämnar pantflaskorna i tid och gör näringsrika måltider till sina barn där hela kostcirkeln ingår och hälsar på grannarna över staketet, inte ränner runt och våldtar kvinnor på stan eller slår sina barn eller är kapabla till galenskap? Vad är för övrigt ”en helt vanlig familj”? Är inte de flesta ”en helt vanlig familj” tills de inte är en helt vanlig familj längre?
Jag kommer att tänka på när min polare Hasse var ute för ett tag sedan. Klockan var strax efter stängningsdags på krogen, och Hasse promenerade hem genom ett sömnigt Stockholm tillsammans med en tjej som han precis hade träffat.
–?Hur vet jag att du inte är en galning, sa tjejen plötsligt och stannade upp.
Hasse kliade sig i huvudet. För sådant kan ju vara svårt att bevisa. Hur bevisar man att man inte är killen som syr upp kostymer av kvinnor som drar storlek 42? Vad skulle John Ausonius sagt? Eller Helge Fossmo? Jag är en helt normal kille. En gång intervjuade en kollega en man med en kastrull på huvudet som hade klätt in hela innertaket i lägenheten i aluminiumfolie. Den killen tyckte också att han var normal.
–?Ta min mobiltelefon och ring senast slagna nummer, föreslog Hasse. För det var det enda han kunde komma på. Så tjejen tryckte på den gröna knappen två gånger, och en kille som heter Janne svarade.
–?Hasse är en galning, sa Janne och garvade yrvaket på andra sidan luren. Växlade några ord med främlingen som han aldrig hade träffat. Och tjejen följde med Hasse hem.
Ibland tänker jag på det. Alla gånger som jag har haft tur. Alla svarttaxis som jag har tagit på fyllan. Alla vilt främmande snubbar som jag har följt med hem. Eller med bort. Utomlandssemestrar där man har träffat några främlingar som vill visa en ett grymt badställe som bara ligger en bilfärd bort.
Och någonstans i bakhuvudet så ringer det en varningsklocka och löpsedlar flimrar förbi med SVENSK och STYCKMÖRDAD och man ser framför sig hur någon har rotat fram något hemskt gammalt passfoto där man ser ut som den som har styckmördat, och inte som offret. Men sedan när man kommer ut i skogen så är där faktiskt ett grymt badställe. Och när man senare sitter och snackar med främlingarna, som inte är ett dugg främmande längre, så tycker de att det var självklart att man kunde lita på dem. Samtidigt som de varnar för att man skall hoppa in i en vilt främmande bil med andra främlingar i framtiden.
Fast hur vet man? Det är omöjligt. Och ibland så undrar jag vem egentligen som är klokast. En orädd sjuttonåring, eller en vuxenmedveten 37-åring som har lärt sig att saker och ting kan hända.
Här sågs hon sista gången.
Hon träffade mördaren på nätet.
Gruppvåldtäkt i lägenhet på Södermalm i natt.
Det är lätt att intala sig att man kan kontrollera saker och ting. Sitt liv. Eller sina döttrars liv. Att följa med en främling och bada en vacker augustinatt verkar farligt. Att följa med främmande män på efterfest verkar dumt. Att träffa män på nätet verkar ännu mer korkat.
Å andra sidan. Vad vet vi, när livet kan sluta på en rastplats?
Och vad missar vi? Om vi slutar lita på varandra.