Döda inte försvarslösa inte ens Saddam

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den i våras bortgångne svenske psykoanalytikern Ludvig Igra berättar i sin utomordentliga bok ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” en anmärkningsvärd historia om sin far.

Han var polsk jude. I slutet av andra världskriget befann han sig på en liten ort utanför Warszawa där han gömde sig för tyskarna. I sex år hade han hållit sig undan det framvältrande utrotningsmaskineriet, Hitlers knektar, Himmlers bödlar.

Så en morgon anländer ryssarna. Polen är befriat – från nazisterna i varje fall. Ludvig Igras far kan träda ut ur sin gömda tillvaro, röra sig fritt igen.

Han går längs en väg i vårsolen. Plötsligt får han syn på ett femtiotal tyska krigsfångar. De sitter på marken längs vägkanten, uppgivna, några med huvudet i händerna. Över dem vakar ett antal ryska soldater.

När Igras far passerar räcker en av de ryska soldaterna honom en pistol, på ren impuls. ”Du vet själv vad de har gjort med er”, säger mannen, ”så skjut dem då!”

Fadern tar emot pistolen. Nu hade ögonblicket kommit. Nu var rollerna ombytta. Nu var plågoandarna utlämnade åt honom, han som år efter år hade jagats som ett djur av dessa människor, den makt de tjänade och upprätthöll.

Då gjorde Igra den äldre en upptäckt, berättar han femtio år senare för sin son.

Han upptäckte att han inte kunde skjuta.

”Hur kan man skjuta en försvarslös människa?” frågar han retoriskt. ”Om jag hade gjort det skulle jag ha blivit som de.”

Igra den äldre lämnar tillbaka pistolen till den förbluffade ryssen.

Den här berättelsen dyker upp i mitt minne när jag ser tv-bilderna på den tillfångatagne Saddam Hussein. Den drogade, ovårdade, förnedrade Saddam Hussein som inför närgångna kameraobjektiv tvingas öppna sin torra mun, sträcka ut sin röda, drogstela tunga.

Det var chockerande bilder. Fula, groteska bilder på vilka nederlagets äckliga förfall exponerades lika skoningslöst som hämndens skamlösa njutning hos dem som plåtade och kablade ut.

Å, han hade gjort sig förtjänt av det, säger ni! Som han har farit fram med människor i hundratusental om inte miljoner! För hans illgärningar räcker inte ordet skoningslös till. Visst. Men ändå.

Ludvig Igras far besatt en djup visdom, nej, han förfogade över en sann etisk instinkt, när han vägrade hämnas på sina förföljare, när hans finger vägrade kröka sig runt pistolens avtryckare.

Att hämnas, att vedergälla det onda som någon med vett och vilja har låtit en lida är en impuls vi alla känner igen. Den är stark, primitiv, bitterljuv. Det är mycket mänskligt att ge efter för den.

Likväl vill jag hävda att djupet av den etiska övertygelsen hos en människa och även ett samhälle – eller varför inte tala om förekomsten av eller avsaknaden av äkta etisk instinkt hos vardera – mäts i kraften att motstå hämndens lockelse.

Det är inte bara så att hämnden alltid är kontraproduktiv – för med sig än mer ont även för en själv. Den innebär även att man själv i viss bemärkelse ”blir som de”, de illasinnade.

Med hämnden överger man nämligen en etisk grundhållning som är central för vår mänskliga värdighet, en hållning som människan har tillägnat sig med hjälp av sin förmåga att omfatta andra i sin förståelse av sig själv och tillvaron.

Den hållningen kunde mycket förenklat uttryckas i det gamla kristna budet om att inte mot andra göra sådant som själv inte vill att andra ska göra en. Att aldrig ge sig själv rätten att göra det.

Saddam Hussein har definitivt inte gjort sig förtjänt av att behandlas med respekt. Det är respekten för min och människors rätt att behandlas med respekt som säger mig att inte ens Saddam Hussein ska förnedras.

Man dödar inte försvarslösa människor. Därför dödar man inte heller Saddam Hussein. Det förstår inte George W Bush och förlorar därmed sitt etiska fotfäste.

Yrsa Stenius