Allsång är våra bästa stämningars längtan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Aldrig trodde jag att jag skulle sträcka mig så långt, tillåta mig en sådan brist på finkänslighet som skedde härom veckan.

Men jag gjorde det alltså. Sällade mig till den skara av Skansenchefen Anna-Greta Leijons vänner och bekanta, mer eller mindre avlägsna, som fick ett hastigt påkommet behov av att höra av sig och något generat men lika fullt aningen burdust fråga om det eventuellt skulle finnas en möjlighet"att komma in där"på allsången"Lasse Berghagens sista kväll..?

Anna-Greta log hörbart i telefon.

- Du är minsann inte den första som ringer, sa hon. Folk jag inte har haft kontakt med på femton år, har plötsligt uppvaktat mig"

Nåja, det blev oväntat en plats ledig och den gav Anna-Greta till mig. Min förtjusning visste inga gränser. Kunde endast mäta sig med min förvåning:

Att jag skulle bli lycklig över en svårtillgänglig biljett till något stort Dramaten-gästspel, det hade varit mer i nivå med mina idealiserade föreställningar om mig själv. Eller för all del någon ödesmättad EM- eller VM-kvalmatch i fotboll på Råsunda eller Ullevi, om jag hade fått en fribiljett till den"Men Allsång på Skansen och Lasse Berghagen!

Glädjestrålande berättade jag för folk jag känner. Många såg bekymrade ut.

"Ja, alltså, vi har ju alltid tyckt att Allsång på Skansen är det löjligaste som finns"Och Lasse Berghagen sedan..! Herr Teddybjörnen själv, mysig och gosig så man storknar"Men alltså, nu har vi på något konstigt sätt funnit oss framför teven"Och, ja, alltså, tänkt tanken att kanske man ändå skulle försöka ta sig dit"Fast nej, det har ju inte blivit av men ändå, ikväll ska vi titta""

Märkvärdigt!

Ja, det var ett märkvärdigt fenomen, en hisnande rolig upplevelse att sitta där i den ljumma högsommarkvällen, följa den ganska avspända uppladdningen på Solliden-scenen med hela Skansen- och tv-teamet och så Berghagen och Kjell Öhmans orkester som äger en i sammanhanget överlägsen kvalité: Nämligen en osviklig, glad och otvungen musikalitet.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera litet grundligare över den här magin som efter hand har lägrat sig allt starkare över allsångsövningarna på Skansen under de tio år Berghagen och producenterna bakom honom har gjort dem. Vad är det som får trettiotusen, i huvudsak spiknyktra svenskar att sjunga, stampa, vifta och klappa i takt i två timmar, uppsluppet men utan överdrifter, unga såväl som gamla, ja allt fler unga för vart år?

Och vad är det för utstrålning han ändå har denne Berghagen, som länge gick under det förklenande epitet herr Lill-Babs och som i murvelkretsar ansågs så äckligt välartad att somliga direkt gick och hoppades att fasaden en dag skulle spricka och någon form av moraliskt vrak ramla ut ur ruinerna till allmän beskådan.

Tänker på uttrycket Ernst Wigforss en gång myntade i en helt annan situation, för helt annat bruk: Han talade om något inom oss människor som han kallade för "våra bästa stämningars längtan". Allsångens popularitet har något med stämningar att göra, de bästa stämningar och den ljusaste längtan vi kan locka fram hos varandra.

Skansen, med dess ljus och grönska, människorna i sommarkläder rustade för fest, de svindlande vyerna från Sollidenscenen över skärgårdsstaden Stockholm, musiken, sångerna i dur, tillsammans är allt detta en inkarnation av begreppet sommar i svenskens hjärta. En inkarnation av den korta frist från livets id och ävlan som ryms i ordet och som får våra hjärtan att öppna sig litet försiktigt medan vi sträcker ut våra händer "och får en hand i vår."

All denna potential av äkta välvilja och generositet som inramningen erbjuder har Lasse Berghagen varit mannen att förvalta med sin egen genuina vänlighet, sin inte alltför gravallvarliga inställning till sig själv, sin trygga, tilltalande fysiska gestalt och sin sång. Och till sist, som pricken över i:et den tillsats av skärpa och fränhet som showens producenter har förstått att tillföra med den nya unga musiken, något som har lockat ung publik och resulterat i en kulturgärning:

Där sitter unga och gamla framför Solliden-scenen och lär sig lyssna till varandras musik. Bara det var en härlig fest.

Yrsa Stenius