Låt nysvenskar lova lyda lagen
M
ordet på Fadime har givetvis upprört och gripit mig djupt - mig som alla andra. Och inte bara upprört - det värsta är att jag kan känna små helveteseldar av primitivt hat flamma upp inom mig, inte bara mot den man som sköt sin försvarslösa dotter utan också mot en kultur som bärs upp av männens makt så till den grad, att kvinnor som inte lyder dem saknar rätt att leva, saknar existensberättigande.
När väl detta är sagt är det dags att lugna sig. Fadimes far, som kanske hetsades av sina släktingar hemma i Turkiet, fördöms av de allra flesta kurder i Sverige och man får verkligen passa sig noga för kommentarer som "detta är kutym bland dessa invandrargrupper", "de gör så".
Det gör de inte.
Det har pratats mycket om de långväga invandrarnas integration i Sverige och hur bristfällig denna har varit under en hel generation nu och kanske mer. Och det går inte att förneka att det i detta land finns ett socialt skikt som befolkas av invandrare vilkas arvedel heter utanförskap, utanförskap i många hänseenden. Det är i stor utsträckning fråga om unga människor som är osäkra på allt: Osäkra på tillhörighet, på traditioner, på normer, tro och språk.
Det går inte heller att förneka att kriminaliteten är högre bland dessa unga än bland jämförbara grupper svenssöner. Kriminaliteten är av en natur som också för sin del vittnar om utanförskap: De unga ägnar sig åt ett slags modernt stråtröveri, som säger mycket om förövarens likgiltighet för beteendereglerna i ett samhälle som inte angår honom.
Innan vi börjar rikta våra anklagande pekfinger mot politikerna från 1970- och 80-talen bör vi minnas att detta med integration inte är lätt när människorna är många, kommer från mycket annorlunda sociala och kulturella förhållanden och om det dessutom blir allt svårare att få arbete i mottagarlandet.
Arbetet är ju som vi vet den överlägset effektivaste integrationsmekanismen. Trots flera högkonjunkturer har det under de senaste tjugo åren periodvis varit svårt och till och med mycket svårt för invandrarna att finna arbete i Sverige.
Vi ska inte anklaga men vi kan kanske tillåta oss att vara litet efterkloka.
Magnus Caravelli, ledarskribent med invandrarbakgrund på Östgöta-Correspondenten, gav för några år sedan ut en bok där han förundrade sig över svenskarnas egendomligt ringaktande sätt att förhålla sig till sin egen nationella och kulturella särart.
Svenskarna talar stolt om sina idrottsstjärnor och om den svenska sommaren men i övrigt är de försagda när det gäller svenskheten, begreppet Sverige som nation och som nyckeln till en värdefull identitet. Svenskarna vill inte framstå som nationalistiska i ond mening - och det är ju bra - men det förefaller att ha lett till att de inte vågar göra anspråk på att deras land och dess värderingar, normer och traditioner ska respekteras, menade Caravelli.
Jag tror Caravelli satte fingret på något viktigt.
Länge präglades svensk invandringspolitik av axiomet att invandrarna inte nödvändigtvis måste assimileras i det svenska samhället och den svenska livsstilen. Det var nationell förhävelse att kräva att alla måste bli svenskar för att få komma hit.
I och för sig var det en vacker tanke men den var orealistisk. För även om man inte ska kräva total assimilation så att invandrargrupperna lägger bort alla sina egna traditioner och nationella särdrag så måste man av dem som stannar i Sverige kräva integration i vissa centrala avseenden. Och det handlar naturligtvis inte bara om att kräva utan också och inte minst om att erbjuda möjligheter.
Möjligheter att lära sig svenska, möjligheter till utbildning och försörjning, kanske också inskolning i lag och rätt och normsystem på de punkter som vi i Sverige anser fundamentala för vår samhällsordning, för vårt sätt att leva.
I dag kan vem som helst bli svensk medborgare som bott ett antal år i landet och som inte har gjort sig skyldig till brott. Medborgarskapet är en tom formalitet.
Tanken har framkastats att medborgarskapet i framtiden skulle beledsagas av ett slags rit med högtidlig försäkran om att man också förbinder sig till någonting - att lyda svenska lagar exempelvis.
Idén är i varje fall värd en diskussion.