Brända önskningar till det kommande året

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I vårt hem i Helsingfors avlades inga nyårslöften. Ingen i hela vår släkt lovade någonsin något till nyår.

Vi önskade i stället. Vi frambar önskningar om vad det nya året måtte föra med sig. Det skedde tyst i enlighet med en egendomlig ritual vars ursprung jag inte har minsta aning om.

När tolvslaget närmade sig på nyårskvällen vidtog en febril aktivitet bland alla som firade i vår krets. Blyertspennor, en till var och en, vässades. Toalettpapper revs i långa remsor och fördelades mellan de närvarande, nya stearinljus sattes i stakar i vilka de gamla eventuellt brunnit ut, radion, sedermera tv:n, sattes på. Det första dova bånget från klockorna i Storkyrkan vid Senatstorget i Helsingfors inväntades under stigande nervositet.

Så kom det efterlängtade slaget och hela skaran av nyårsfirare kastade sig över sina toalettpappersremsor och började skriva sina önskningar inför det nya året.

Bråttom var det. Rysligt bråttom.

För enligt ritualen skulle man både hinna skriva ned sina viktigaste önskningar, tända eld på papperet och därtill svälja de förkolnade resterna av detsamma innan de tolv slagen klingat ut. Man hade ungefär 45 sekunder på sig.

Några år på 70-talet fick domkapitlet i Helsingfors för sig att Storkyrkans klocka skulle slå 24 slag på nyårsnatten. Då var paniken inte fullt så våldsam bland oss som önskade.

Men visst vältes det stearinljus lite här och där även när önskningstiden hade fördubblats. Och julgranen vacklade olycksbådande under trycket av gäster som försökte få eld på sina papper med hjälp av julgransljusen. För att nu inte tala om de stackare vars förkolnade önskelista fladdrade i väg i draget från balkongdörren som någon idiot öppnade och så fick vederbörande yra runt och försöka fånga åtminstone några sotflagor att stoppa i munnen.

Ja, en besynnerlig ritual hade utvecklats i vår släkt. Något hedniskt och kristet i ljuv gemenskap - för övrigt något för släkten ganska karakteristiskt även mer generellt.

Att bränna önskningarna för ju tanken till Bibelns offer, till röken som stiger mot Gud. Men där finns också någon mer hedniskt magisk föreställning om transsubstantiering - önskningarna materialiserade på papper och sedan omstöpta till eld och därefter ännu nedsmälta i den egna kroppens matsmältningssystem. Allt medan kyrkklockorna ringer!

Mycket raffinerat.

I ritualen måste man hålla sig till några få essentiella önskningar. Fler hann man inte skriva. Ingen fick veta vad man önskade, men det var underförstått att man inte skulle lista alla sina uteblivna julklappar. Önskningarna skulle vara av mer andlig karaktär. Som att det inte skulle hända ens närmaste något ont. Eventuellt att man skulle komma in på högskolan. Eller att någon ny och denna gång bestående kärlek skulle dyka upp vid horisonten.

Varför vi använde toapapper? För att det brann snabbt och lämnade lättsvalt kol efter sig. Att bränna rutigt papper så att det gick att äta hade visat sig svårt.

Allt eftersom åren gick kunde jag lägga märke till att de äldre släktingarna skrev allt kortare önskningar om de överhuvudtaget skrev något. En efter en slutade de helt enkelt att önska.

Det hade sin naturliga förklaring. Med stigande ålder hade önskningarna inskränkt sig till en enda som upprepades ett antal år: måtte ingen älskad närstående dö under det år som kommer.

Men åldern tar ut sin rätt. Just den önskningen visade sig allt oftare vara den fåfängaste av alla: hur man än skrev, brände och tuggade kom det nya året alltid med nya frånfällen tills en dag, för någon, den allra mest älskade hade gått bort. Då slutade han eller hon att skriva. Tittade bara på med blicken i fjärran.

Själv vet jag inte riktigt hur jag ska göra i år. Om jag ska önska eller inte.

Kanske är det klokare att lova. Att lova något som man själv ändå har viss makt över i stället för att önska det omöjliga: att livet ginge att befria från döden.

Yrsa Stenius