Jag kan inte prata om Pussy Riot med min ryska väninna
Att vara svensk i utlandet har, så länge jag kan minnas, varit lite av en fördomsfest. På det trevliga sättet, eftersom man alltid kunnat luta sig tillbaka på ett väldigt fördelaktigt internationellt rykte.
Mitt första hyreskontrakt i Frankrike för många år sedan fixade mina kompisar och jag, trots svag ekonomisk uppbackning, tack vare vår nationalitet.
– Vi har goda erfarenheter av skandinaver. Man får säga att ni åtnjuter positiva fördomar, förklarade mannen på lägenhetsagenturen när vi kritade på kontraktet.
Sverige – den lugna, jämlika utopin i norr med hög levnadsstandard och ännu högre arbetsmoral.
De flesta man träffade i Europa ville ungefär åt samma håll. Att umgås över nationsgränserna var ofta väldigt okomplicerat.
Sedan kom ekonomisk kris, högerpopulism och flyktingströmmar. Putin flyttade fram positionerna, och samtalen med kompisarna fick lite ny karaktär.
Min ryska väninna Natasja är en av mina närmsta i Paris; en bildskön, finlemmad, kvinnlig dandy från Moskva med aristokratisk bakgrund och höga estetiska ideal. En sorts Anna Karenina för vår tid. Jag trodde vi var överens om det mesta, utom möjligen de moderna ryska tonsättarnas överlägsenhet, när hon för ett par år sedan uttryckte oro inför valet i USA.
– Vem som helst utom Clinton! utbrast Natasja och min världsbild gungade till, eftersom det så att säga bara fanns en kandidat utöver Hillary Clinton kvar i racet.
– Jag är rädd att hon ska starta krig mot Ryssland, fortsatte Natasja bekymrat när hon såg min reaktion.
Jag försökte frammana min inre pedagog och andades djupt några gånger.
– Det vore väldigt märkligt av henne att göra det, de uppgifterna är nog mest rysk desinformation, prövade jag, i en svår balansakt för att inte såra hennes intellekt och fosterland samtidigt.
Några månader senare deklarerade Vladimir Putin att Ryssland skulle tolka ett eventuellt svenskt medlemskap i Nato som en provokation och inte tveka att ”fundera på ett lämpligt svar”.
Ämnet gick inte att undvika när jag träffade Natasja. Var ryssen ett hot på riktigt?
– Alltså, jag tror verkligen inte att vi, eller ja, att de, Ryssland, kommer att angripa Sverige, försökte hon lugna mig.
Men den goda stämningen var helt klart rubbad. Vårt umgänge hade börjat ta skepnaden av ett bilateralt utbyte av säkerhetspolitisk information.
Det här är inte första gången de senaste åren som världsläget gör avtryck på mitt umgänge.
Min amerikanska väninna Stephanie kunde inte nog betona hur mycket hon skämdes efter Donald Trumps obegripliga ”last night in Sweden”-tal förra året. Själv kunde jag inte missa tillfället att retas med min kompis Melina från Ecuador, när Julian Assange helt nyligen gick från att vara våldtäktsanklagad i Sverige till hedersmedborgare i hennes hemland.
Men med Natasja har obekvämligheterna liksom bara fortsatt. När Kreml mer eller mindre öppet stöttade neofascistiska Marine Le Pen inför presidentvalet i Frankrike höll jag andan. Men den diplomatiska krisen uteblev, kanske för att vi båda aktivt undvek ämnet.
I veckan framkom det så att två medlemmar ur den ryska konstaktivistgruppen Pussy Riot sökt asyl i Sverige och jag ville inget hellre än att kasta mig på telefonen och bolla saken med min ryska väninna.
Men jag lät bli. Jag vet inte om vår relation klarar av fler storpolitiska påfrestningar just nu.