Deras hopp är att vi fortsätter bry oss
Ett inställt författarbesök är kanske också ett författarbesök.
Ärligt talat vet jag inte, frågan överlämnas med varm hand till nationens filosofer. För oss andra räcker det med att konstatera: I morgon skulle författaren Salman Rushdie ha kommit hit till Malmös stadsbibliotek.
Säpokillar med öronsnäckor skulle ha hukat mellan hyllorna med rysk poesi, Rushdie skulle ha talat om sin självbiografi ”Joseph Anton”, sitt liv på flykt, sin kamp för skrivandet.
Nu blir det inte så. Salman Rushdie kommer inte. Familjeskäl uppges.
Om det är sant vet ingen.
Det enda man vet om Salman Rushdie är att varje framträdande sker med livet som insats.
När Rushdie reser mellan länder överlämnas han fortfarande av en säkerhetstjänst till en annan. Så har det varit ända sedan Iran för tjugofem år sedan satte ett pris på hans huvud.
Det kan nästan framstå som löjligt. Inte minst eftersom hotbilden mot Rushdie allt oftare omnämns som en historisk händelse. Medan det snarare påminner om en valutakurs, sjunker ibland, stiger ibland. Häromåret höjdes priset på hans huvud till 21 miljoner kronor.
Och det är något med det där oförändrade tillståndet – frånvaron av dramaturgi – som människor har så svårt ta in.
I morse började dag nummer 4 713 i fångenskap för den svenska journalisten Dawit Isaak. Hans liv i en trång och fuktig isoleringscell i Eritrea är ett sådant oförändrat tillstånd.
Antalet dagar är så brutalt att det nästan blir anonymt.
I helgen uppmanades Malmös kulturutövare, däribland jag, att tillbringa femton minuter i en liten mörk cell på Gustav Adolfs torg under parollen ”Sitt med Dawit”.
Dörren var lite trasig. En känd skådespelare uppgavs ha fått feeling och gestaltat sin frustration genom att sparka in den.
Sittande där i mörkret började jag tänka på de upprop om Dawit jag undertecknat genom åren. För att navigera i minnet började jag se lägenheterna framför mig. Skrivborden jag suttit hukad över. Rummen och städerna min kropp varit i sedan Dawit fängslades i september 2001. Jag räknade till fem städer. Elva bostäder.
Tid passerar, tid blir glömska.
Allmänheten tröttnar. Ärendet hamnar allt längre ned i politikernas skrivbordshögar. Medierna går vidare.
En stor del av Rushdies självbiografi handlar om just detta: den monotona kampen för att folk ska påminnas om fatwan. En ständig jakt på kända personer som tar ställning för hans sak, förhandlingar med politiker som vill vinna väljare.
Det ödet har den flyende författaren Rushdie och den fängslade journalisten Isaak gemensamt.
Uppmärksamheten är visserligen en klen livförsäkring.
Men den är allt de har.
Kritiserade Eritreas regim
Dawit Isaak flydde från Eritrea 1987 och blev svensk medborgare 1991. När Eritrea sedan blev självständigt återvände Isaak och arbetade som reporter för landets första oberoende tidning Setit. Efter att ha publicerat artiklar med krav på demokratiska reformer greps han med nio andra av den fria pressens ledande journalister. Sedan dess sitter Dawit fängslad utan rättegång.
Rushdie lever under dödshot
Den indisk-engelske Salman Rushdie var redan en känd författare när han skrev ”Satansverserna”. En roman som först mottogs väl, men som snart blev en bricka i ett politiskt spel. Irans högste ledare Khomeini utfärdade en fatwa och dömde Rushdie till döden. Författaren tvingades iväg på en mångårig flykt, som han häromåret skildrade i den enastående självbiografin ”Joseph Anton”.