Riskkapitalisterna blir ännu rikare när välfärden raseras
Riskkapitalister är sådana kapitalister som inte tar några risker. De lever på två helsäkra inkomstkällor, garanterad kostnadstäckning från skattebetalarna, som skolpengen, och försämringar inom den vård, skola och omsorg som den borgerliga majoriteten anförtrott dem.
Skattebetalarna garanterar att riskkapitalisterna går runt och slipper risk. Vinsterna uppstår genom systematiska försämringar inom vård, skola och omsorg. Ju fler försämringar, desto rikare riskkapitalister.
Konkret betyder det att ju fler gamla människor som får ligga över natten i sin egen avföring, ju fler nedlagda skolbibliotek, ju färre lärare, ju kalorifattigare mat på ålderdomshemmen, desto fetare bonusar åt riskkapitalisternas direktörer. Sambandet är lika logiskt som självklart.
Den senaste veckan har skandalerna haglat mest över det privata vårdföretaget Carema. Det enskilda exempel som antagligen bitit sig hårdast fast i vårt minne är sjuksköterskan och blöjvikten. Hon som tvingades väga blöjor, som skulle ha fyllts med en minimimängd urin innan de fick bytas ut. På så vis minskade onekligen det privata ålderdomshemmets utgifter för blöjor.
Att åldringarna alls skall ligga över natten i blöjor beror på den kostnadseffektivitet som ligger i ett nattetid starkt minskat antal sjuksköterskor, så att man kunnat dra in på nattliga toalettbesök.
En av de många män som jag skulle tillönska åtminstone någon månad i blöjor av Carema fastställd vätskemängd är den för mig fullständigt okände grundaren av Carema, en Peter Weiderman. Han gjorde ett klipp på 212 miljoner när han sålde sin andel i bolaget, pengar som omedelbart försvann till skattesmitarparadiset på Cypern.
Skattesmitning tycks för övrigt vara en stor angelägenhet för dessa riskkapitalister. De olika bolag som nu anförtrotts att ta över apoteken tycks undantagslöst hålla till på orter som Jersey och Liechtenstein. Och dit går hela åsnekaravaner av de svenska skattebetalarnas pengar. Det statliga stödet för privatisering av apoteksmarknaden höjdes 2009 från 4 till 4,5 miljarder.
Tag då exempelvis apotekskedjan Medstop. Den svenska verksamheten gjorde senast en vinst på 40 miljoner, men ägarna på Jersey hade lånat ut 706 miljoner till sig själva i Sverige med en ränta på hela 15 procent. De svenska företagen blev då skyldiga sina ägare på Jersey 106 miljoner kronor i räntor.
Därmed trollades all vinst bort och därmed all skatt i Sverige. Och på Jersey var ränteinkomsten skattefri.
Först skall skattebetalarna höja bidraget med en halv miljard till dem som vill ersätta skattebetalarnas eget apoteksbolag. Och sen måtte riskkapitalisterna kikna av skratt när de norpar undan hela summan.
Svårast av allt att begripa är hur de politiskt dogmatiska borgarna, som kämpar ursinnigt för privatisering inom alla tänkbara – och otänkbara, se ovan – verksamhetsfält, kunde tro att det skulle kunna gå på något annat sätt än rofferi, skattesmitning och våldsamma försämringar.
Trodde de att det fanns snälla, humanistiskt ömhjärtade och ansvarsfulla riskkapitalister? Det vore som att släppa in några rävar i en hönsgård och tro att rävarna av pur tacksamhet genast skulle upphöra att vara rävar.
Näst svårast att begripa är hur dessa borgerliga privatiseringsdogmatiker lyckats få en majoritet av svenska folket bakom sig.
För, som Aftonbladets ledarsida påpekade, den som behandlat sina husdjur som Carema behandlar människor inom åldringsvården hade dömts till fängelse.
En av de många desperata borgerliga ledarskribenter som i veckan försökt förklara att privatiserad sjukvård och åldringsvård är en lysande idé avslutade sitt resonemang med följande enkla slagord: ”Vi kommer aldrig att kunna helgardera mot dålig vård. Bara mot monopol.”
Så kan man uttrycka den ideologiska kärnan bakom det pågående förstörelseverket: Vad som helst är bättre än en statlig skola eller statliga apotek.
Den övertygelsen har levt så starkt
i Sverige att vi nu i stället för att helgardera mot dålig vård skapat ett system som garanterar dålig vård.
Och riskkapitalisterna skrattar hela vägen till Jersey och Liechtenstein när skattebetalarna tvingas ösa miljarder över dem. Rävarna i hönsgården skulle åtminstone ha ätit ihjäl sig.
Om vi av outgrundliga skäl avstått från att återförvisa dem till vildmarken.