Sexköp utomlands är inte att hjälpa kvinnor

Karin Magnusson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-11-29

Att åka utomlands och ­köpa sex?

Tja, varför inte.

Det kanske är ett sätt att hjälpa fattiga kvinnor?

Nej, det är inte en slumpmässig åsikt från en slirig barkonversation eller valfritt kommentarsfält. Den väl­formulerade ledaren som försvarar svenskars rätt att utnyttja prostituerade kvinnor­ i Niger publicerades i Dagens Nyheter.

En ganska uppgiven världsbild, för att uttrycka det milt.

I Sverige är det som ­bekant förbjudet att köpa sex, däremot får vi köpa sexuella tjänster utomlands. I helgen skrev företrädare för Centerns, Kristdemokraternas­ och Folkpartiets kvinno­förbund på Dagens Nyheters debattsida att vi borde ­följa efter Norge och även kriminalisera sexköp som sker i andra länder. S, V och MP har tidigare motionerat i frågan.

Skälen att kriminalisera sexköp också utomlands är flera. Inte minst handlar det om att komma åt människohandeln, 1,2 miljoner kvinnor och barn köps och säljs varje år. Skuggvarelser utan­ vare sig papper eller språk som fråntas sitt människovärde när de utnyttjas sexuellt. Stryper man efterfrågan på sex är det ett led i att komma åt handeln som exploaterar dem som redan befinner sig längst ner.

Men att tycka att svenska­ torskar ska kriminaliseras­ också utomlands är enligt DN ett uttryck för svensk självgodhet. ”Det är lätt att sitta på höga hästar i Sverige­ och med moralistiska pekpinnar frånta kvinnor i Niger sin enda försörjningsmöjlighet utan att lansera så mycket som en enda idé om hur de i stället ska få mat på bordet.”

Verkligen? Jag tänker inte­ gå in på den nedlåtande­ ­tonen i artikeln, där kvinno­förbunden genomgående omskrivs ”de debatterande kvinnorna”. Eller – som bland andra Maria Robsahm påpekat i nättidningen Feministiskt perspektiv – det befängda i att kräva att kvinnoförbunden ska komma med lösningen på hur vi ska ut­rota fattigdom. Det är världs­bilden som intresserar mig.

Good enough är möjligen ­något vi kan unna oss när vi är på gymmet och gör 50 situps i stället för 100. ­Eller när vi slänger ner en näve ärtor i pyttipannan en torsdagskväll. Men att inte­ bara acceptera att kvinnor och barn systematiskt säljs som varor och utnyttjas för raj-raj på semestern, utan­ dessutom se prostitution som ett sätt att hjälpa människor ur fattigdom, är både empatistört och uppgivet.