Att bli förälder är inte en självklar rättighet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I onsdags kväll vände Sveriges riksdag ett blad i det sexuella likaberättigandets historia genom att anta en lag som tillåter homosexuella par att gemensamt prövas som adoptivföräldrar. Samtidigt godkändes en lag som möjliggör så kallad närståendeadoption - barn till en part i ett homosexuellt partnerskap får adopteras av den andra parten.
Jag har i många artiklar framfört de invändningar jag tycker man kan ha mot att samhället hjälper fram familjebildningar där barnens föräldrar är av samma kön.
Likväl har jag efter många diskussioner i ämnet med kloka vänner kommit fram till att det kanske ändå var ett bra beslut som togs i riksdagen i onsdags.
I tidigare artiklar har jag aldrig definitivt tagit ställning mot de homosexuellas adoptionsrätt men mina reservationer har varit så starka att de nog har lästs som ett nej.
Vad som har fått mig att tynga över på andra foten är tanken på de barn (man talar om fyrtiotusen) som redan lever i homosexuella familjer och som säkert går en lättare framtid till mötes om samhället i princip legitimerar de homosexuellas föräldraskap. I praktiken kommer det hela inte att ha så stor betydelse eftersom homoadoptionerna knappast blir särskilt många.
Min inställning är alltså mer pragmatisk än principiell. Om jag får uttrycka mig en aning provokativt så anser jag faktiskt inte att det är en självklar rättighet för homosexuella par att ha barn tillsammans men eftersom sådana familjebildningar redan har kommit till så är det bäst för barnen att de legitimeras även i adoptionslagstiftningen.
En och annan homosexuell kändis har jublat över att de sista resterna av apartheid nu har rensats ut ur svensk lagstiftning i och med att de homosexuella tillåts bli föräldrar tillsammans.
Det resonemanget är jag inte med på. Ingen människa kan påräkna någon rätt att bli förälder. Däremot är vi människor benägna att önska oss barn och samhället hjälper på många sätt till med att villfara denna vår önskan ifall vi inte kan göra barnen själva.
Denna hjälp har emellertid alltid varit villkorad på olika sätt därför att föräldraskapet ur samhällets perspektiv är ett socialt åtagande med barnet i centrum och inte primärt en rättighet med föräldraskapet i centrum.
Att vara homosexuell är inte diskvalificerande i något som helst avseende i förhållande till att vara heterosexuell. Inte ens i förhållande till eventuell avkomma eftersom homosexuella kan få barn lika mycket eller lika litet som heterosexuella.
Enda problemet är att de homosexuella inte kan få barn med varandra.
Och då är vi framme vid det som är centralt i mitt resonemang. Det är inte homosexualiteten i sig utan den homosexuella relationen som är problematisk i ett enda avseende och det är i förhållande till idén om det gemensamma barnet. Biologiskt är den ju inte tänkbar och frågan är hur rimlig den är socialt.
Min uppfattning, som grundar sig på min orientering i psykiatri och personlighetsutveckling, är den att det är ganska viktigt för ett barns harmoniska utveckling till en integrerad personlighet att få vara "produkten" av två kön även socialt - om det är möjligt.
Därav följer att jag inte heller tror att det är alltför lyckligt med ensamma föräldraskap, särskilt inte adoption, vilket ju inte hindrar att de både finns och går bra i det enskilda fallet hur ofta som helst.
Jag har svårt att se detta som apartheid om nu inte detta med att se komplikationer i nya familjekonstellationer är något omedvetet fördomsfullt, vilket andra alltid kan hävda.
Allt nog, så mycket tror jag ändå på det homosexuella föräldraskapet att jag är övertygad om att dessa föräldrar kommer att sörja för att deras barn får tillgång till sitt biologiska ursprung om inte annat så i fantasierna.
Säkert kan barn leva med medvetandet om att deras biologiska föräldrar är en sak och deras sociala en annan även och inte minst när de sociala föräldrarna är av samma kön. Fast gudarna ska veta att det ställer stora krav på föräldrarna.
Det är inte homosexualiteten i sig utan den homosexuella relationen som är problematisk