Tv:s Aktuellt föll ner i en journalist- ikens fallgrop
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När Knutbyåtalen blev offentliga i onsdags gjorde statstelevisionens gamla garvade nyhetsprogram Aktuellt sig skyldigt till ett pressetiskt klavertramp som i grovhet ter sig rätt svårslaget. Mordoffer i närbild är det inte många som har fått för sig att vika ut.
Jag önskar verkligen att tv-ledningen undersöker hur lapsusen inträffade, för därav kan vi säkert lära något om den dramatiska journalistikens fallgropar.
Varenda journalist med minsta erfarenhet av kriminaljournalistik vet att man inte publicerar bilder på lik ur polisens undersökningsprotokoll, det må sedan vara hur frestande som helst med tanke på att en bild berättar mer än tusen ord.
Dessutom bör var och en som innehar sådan ställning på något av landets stora medier att han eller hon fattar publiceringsbeslut vara medveten om att man i Sverige överhuvudtaget inte publicerar bilder på döda människor.
I regel är det så. Undantag finns. Om de döda är okända i fjärran land, om bilden inte är för närgången och om dess dramatik kräver att offren är med kan man välja att publicera alltihop. Men normalt publicerar man inte ens bilder på dödsoffer som är övertäckta om så mycket som en hand eller en sko syns.
Detta är tämligen ostridiga etiska regler. Ändå åkte Aktuellt dit. Kan det bero på att hela historien om morden och mordförsöket i Knutby har ett så osannolikt "berättelsedrag", om nu ett litet vanvördigt ord tillåts mig, att journalisterna flyger ut i den berättande tangentens riktning innan de hinner bromsa?
Vi journalister som bevistat mordrättegångar de senaste femton åren har blivit en aning trötta på de sedvanliga gärningsmännen, på alla unga psykopater som har ihjäl okända förbipasserande för att dessa råkar befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Det har varit beklämmande och samtidigt litet segt med dessa människor som mördar av känslokyla, inte på grund av ett övermått av känslor.
Blodsdåden i Knutby är helt annorlunda. Här svallar lidelserna. Här härskar kontrasterna som ju är de fängslande berättelsernas krydda. Gott står mot ont, gott slår över i ont. Bibeln, Gud, tron, hängivenheten, drömmen om ett liv i renhet tippar sakta men säkert över i sekteristisk slutenhet, febrig tro och osorterade lidelser. Med renheten som tillhygge slås andra människors liv i spillror, maktfullkomlighet föder mer maktfullkomlighet och det som skulle vara ett upphöjt liv i känslan av Kristi närhet blir självsvåld över alla gränser.
Lägger man därtill den fullkomligt osannolika krocken mellan tro och vetande, det vill säga mellan Gud i vars namn allt sker och den glödande sms-trafiken som gör förloppet praktiskt möjligt, återfinner vi alla den svarta farsens element i denna historia som givetvis är en grym tragedi.
Kanske är detta en förklaring till - inte en ursäkt för - att Aktuellts journalister tappade fotfästet i pressetiken och inbillade sig att de visade film för sin publik.
Rent generellt förefaller det pressetiska regelverket att ha sina brister när det ska prövas mot mycket spektakulära brott. Framför allt är det problemet med identifikation, inklusive namngivning, av de tilltalade samt offren som behandlas så olika och inkonsekvent av olika medier att situationen stundtals blir pellejönsig.
När en kvällstidning publicerar de heta personernas namn och bild på löpet medan den andra kvällstidningen, vars löp hänger bredvid, omskriver, då förlorar både de utpekade och det pressetiska systemet.
I princip är jag för att folk som inte är dömda för brott ska få förbli anonyma för allmänheten eller större kretsar av folk. Jag tycker det är viktigt att de ansvariga utgivarna är försiktiga med identifierande detaljer även och inte minst när de har låtit bli att sätta ut namn på de aktuella personerna.
Men mer och mer har jag börjat finna att det viktigaste av allt vore att pressens samarbetsorganisationer, bland dem landets ansvariga utgivare, ånyo skulle komma överens om en gemensam praxis som alla sedan följde.
Kanske borde det pressetiska systemet införa utgivarkonferenser som ginge att ta till under ett utdraget brottmåls gång. Ibland förändras nämligen det pressetiska läget allt eftersom publiciteten ökar.
En anonymisering som i början ter sig självklar kan omprövas därför att publicitetens massa redan har urholkat anonymiteten och omskrivningarna blir fåniga. Viktigt är dock att alla gör lika.