Därför trollbands vi av Ulla-Carins öde

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Omkring två och en halv miljon tittare såg tv-dokumentären om Ulla-Carin Lindquists tappra men fåfänga kamp med tiden.

Det är svindlande siffror. Vore så för vilket tv-program som helst men är det än mer med tanke på ämnet: En tröstlös historia om en dödlig sjukdoms successiva ödeläggelse av ett liv och en kropp. En ohygglig berättelse om att bokstavligen dö levande, berättad i autentisk jagform.

Kanske var det när allt kommer omkring det sist nämnda som talade till människorna. Dödsprocessen har förvisso skildrats i konst och medier i århundraden men det "här, nu och jag"-perspektiv som blev Ulla-Carin Lindquists ägde nog en sällsam dramatik och kraft att beröra, särskilt som ödet ville det så att berättelsens förutbestämda slut inträdde precis timmarna innan dokumentären skulle sändas.

Även jag satt uppslukad och omskakad av filmen. Sov illa följande natt och vaknade djupt nedstämd. Det går ju inte att förneka att det som utspelades på skärmen, bland mycket annat, var ägnat att väcka ångest hos oss litet till mans.

Under dagen som följde trängde sig frågor på. Frågor om vad jag verkligen hade upplevt och varför min reaktion var så stark, även starkt ambivalent, vacklande, om jag ska vara ärlig. Det var inte enbart sympati och medkänsla som fyllde mitt bröst den där dagen - även om båda fanns där - utan också klentrogenhet och en upprördhet som gränsade till vrede.

Varför i all världen bestämmer man sig för att låta dokumentera och för allt folket spela upp sin egen fruktansvärda död i en sjukdom vars kroppsliga framfart tillhör det värsta som överhuvudtaget förekommer? Och varför är vi några miljoner som inte kan slita oss ifrån tv-apparaterna när det hela visas?

Det finns många svar på de frågorna och några av dem som rör vid tv:s hypnotiska makt över våra sinnen, både som åskådare och offer, tänker jag inte diskutera här.

Det svar Ulla-Carin Lindquist själv gav lydde helt enkelt att hon trodde att hon kunde hjälpa andra som led av eller insjuknade i als.

Den motiveringen är värd all respekt men den rymmer inte hela sanningen. Knappast för Ulla-Carin själv och helt säkert inte för tv:s programledning. Als är en ovanlig åkomma, ingen dold folksjukdom som behövde få "ett ansikte".

När jag funderar över Ulla-Carin Lindquists djupare motiv till att på detta märkliga sätt bjuda in oss till sin egen sjukdom och död kan jag urskilja två drivkrafter som jag har lätt att leva mig in i.

Den ena snuddar hon faktiskt vid själv. Hon talar flera gånger om sitt behov av kontroll, sin skräck för att tappa kontrollen.

Den andra handlar om vrede. Hennes eget friska, gränslösa raseri över vad gudarna har visat sig ha i beredskap för henne.

För att ta det sistnämnda först så är min tankegång följande.

Om man som framgångsrik kvinna i ett mycket representativt och offentligt yrke drabbas av en så förhärjande sjukdom som den Ulla-Carin Lindquist dog av kan jag föreställa mig att man liksom ställer sig upp och ropar: Titta vad som hände! Titta, ni alla tittare, detta kan hända och inget, inget i hela världen - inget av allt som ser ut som styrka, position, kontroll, människors beundran - förskonar mig från mitt öde!

Jag tror att en anledning till att man upplevde filmen om Ulla-Carin så starkt var att just detta förtvivlans rop nådde en undermedvetet. Vi vet att dessa outgrundliga öden gäller oss alla.

Med kontrollen tror jag att det förhåller sig så att vi människor överlag upplever ett slags lättnad i våra lidanden när vi kan sätta ord på dem, redogöra för dem, placera dem i ett sammanhang. Det i sin tur beror på att orden förefaller att ge oss ett slags kontroll över det som sker.

Jag tror att Ulla-Carin Lind-quist upplevde att hon hade något i sin hand så länge hon hade berättelsen om det som hände gående.

Det var förmodligen ändå ingen slump att hon släppte taget och somnade in precis i det ögonblick berättelsen var färdig.

Yrsa Stenius