Dags att omvärdera synen på samhället

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De går inte att se på, återblickarna i tv som rekapitulerar Anna Lindhs liv och gärning.

Man kan inte betrakta hennes ljusa hår, ljusa leende, ljusa väsen, fångade i ögonblicket så sent som i går och i förrgår och samtidigt besinna att detta visas för att hon är död.

Så uppenbarad är döden igen en gång bortom all fattningsförmåga, omöjlig, absurd.

Anna Lindh var inte längre purung vare sig i livet eller politiken. Vid 46 års ålder hade hon över 20 år bakom sig i riksdagen. Hon gjorde en gedigen karriär, från ungdomsförbund över riksdag och utskott till allt mer kvalificerade statsrådsposter. Ändå var hon så uppenbart en ung generations politiker. Framtidens ledare.

Det är därför man inför hennes död känner sådan vanmäktig svarslöshet.

Som när föräldrar förlorar sina barn: Det var ju hon som var fortsättningen, det var hon som skulle ta över på ett eller annat sätt "

Vi har bott grannar på Södermalm i Stockholm i många år.

Pratades vid rätt ofta innan hon flyttade till Nyköping med maken och började använda hemmet i Stockholm för övernattning.

Hon tog kritik med intellektuell distans och gott humör.

Log soligt även i snögloppet utanför Konsum när folk gick på henne om ett eller annat uttalande, en eller annan kontroversiell ståndpunkt.

Anna Lindh gjorde intryck av att vara en människa som var god vän med sitt liv, för att låna ett uttryck som Gunnar Sträng en gång använde.

Därav ljuset i hennes väsen, därav stråket av indignation som smyger sig in i sorg-

en.

Allra minst hon var ägnad att mista livet så ung!

I dag är en dag för sorg, inte klander och beskyllningar.

Ändå måste man fråga sig om det inte är dags både för svensk säkerhetspolis och svenska politiker att omvärdera sin syn på det svenska samhället och möjligheterna att bibehålla öppenheten i dess nuvarande former.

Nej, jag är inte ute efter att rasera närkontakten mellan folkvalda och folk.

Jag vill inte ha taggtrådsstängsel runt toppolitikerna. Men jag vill ha en relevant analys av hotsituationer i samhället, var, när och varför för-

ödande krafter kan slita sig ur förnuftets kontroll.

Den svenska demokratin har som alla andra västerländska demokratier förändrats under de senaste två, tre decennierna.

Den representativa demokratin bygger allt mindre på distinkta mandat, delegerade av engagerade människor.

Allt mer bygger demokratin på massmedial exponering av sak och person, på inhämtandet av ett slags fullmakt in blanco från folket, regisserat och verkställt av medierna.

I en sådan demokrati blir topppolitikerna, de mest exponerade ledarna, ett slags fantasiobjekt som samlar på sig allmänhetens föreställningar - onda och goda - om tillvaron, politiken, samhället och världen.

De blir föremål för både rationella och irrationella reaktioner bland dem som ständigt betraktar deras bild, deras mått och steg på den offentliga scenen.

I massmediesamhället lever dessa offentliga personer farligt särskilt i de urbana miljöerna där marginaliserade och frustrerade människor samlas i skydd av mängdens anonymitet.

I dessa miljöer frodas sjuka drömmar, sjuka impulser att "visa världen" vad man förmår. Förmår förstöra!

Förmår skada, döda, sätta käppar i hjulet.

I dessa miljöer inbjuder de mycket offentliga, färgstarka personerna både till beundran och till mord.

Hur mycket vi än önskar att vår demokrati vore vad den en gång var, så är den det inte längre. En framträdande omstridd politiker ska inte tro att han eller hon går trygg i Stockholms city och inte i Göteborgs heller för den delen.

Detta borde en kompetent säkerhetspolis för länge sedan ha talat om.

Anna Lindh, mor till två halvvuxna barn, hade aldrig tackat nej till livvaktsskydd om Säpo hade inskärpt i henne att hon behövde det.

Yrsa Stenius