Flint-stigmat är långt ifrån över
”Sommarfrisyr”, kvittrar frisören och tar fram rakapparaten.
Det är en lögn. Frisören vet det, jag vet det. Det står ”100 kronor snaggning” på skyltfönstret och män med min flackande blick, min uppgivna kroppshållning, kommer inte hit för att klippa ”sommarfrisyrer”.
Vi har tvärtom nått den dag som kommer i vissa mäns liv. När det inte går längre, när vikarna krypt så långt upp mot hjässan att man inte längre kan se vare sig kulturdebatter med Göran Greider eller stockholmsderbyn med Kennedy Bakircioglü utan att kallsvettas av igenkänning.
Sex minuter ska det ta, inte mer.
Mitt ansikte är vänt bort från spegeln, för att kunna underhålla min ettåring Harry som sitter bredvid i sin vagn. Harrys blick pendlar mellan mitt huvud och hårtestarna som faller till golvet.
En dag kommer han titta på gamla fotografier och tänka: helvete vad sjukt att farsan hade hår!
Han kommer se alla dessa frisyrstadier, allt detta som hittills varit mitt liv: ickefrisyren som mormor klippte, dax-vax-årens innebandylugg, försöket med färgade hårtoppar mot slutet av gymnasiet, den patenterade popluggen, den axellånga hårmanen, allt detta som varit jag, allt detta som ledde fram till den sista tidens lufttorkade kompromissfrippa som oftast gömts under en keps.
På ämnet manlighet och håravfall har det skrivits en hel del. När David Beckham rakade skallen utropade världens flintisar att stigmat är borta. Det har sedan upprepats med jämna mellanrum, precis som med internetdejting och sverigedemokrati. Just för att motsatsen gäller: stigmat är intakt.
Det spelar liksom ingen roll att David Beckham passade i snaggat.
Han valde det.
Under diverse stödsamtal har manliga vänner framhållit just Beckham-punkten som en förmildrande omständighet: det är fortfarande några år kvar innan jag når den så kallade Kennedy-punkten, när omvärlden lite diskret börjar framhålla fördelar med snaggning. Och då gäller det att ha Kennedy Bakircioglüs högerfot för att kunna motstå saxen.
Nu kan det ändå framstå som att beslutet är ditt, sa vännerna.
Inte som för killen i bekantskapskretsen som försökte med allt, han som till och med smorde in hårbotten med äggvita och riven kokos, men ändå kom till den punkten då frisören mötte hans blick i spegeln och sa rakt ut: ”Ska vi verkligen göra ett sista försök?”
Sex minuter tar det, inte mer.
Harry stirrar på mig. Jag vågar inte vända mig om. Vetskapen om att det finns två alternativ, beroende på huvudform. Antingen ser man ut som en brednackad fransk bulldog eller som en fjunig haschrökare på öppen anstalt. Lättnaden i att det senare tycks gälla för mig. Jag ser ut som en statist i ”Snabba cash”, langare i oskärpa.
Frisören knäpper upp klippkappan och sopar varsamt ihop håret som ligger under stolen.
Han frågar om jag vill ta med det hem.
För övrigt…
…pekade Stefan Sauk häromveckan ut sin flintskallighet som orsaken till att han tilldelas så få filmroller. Konstigt nog har jag aldrig hört John Malkovich säga samma sak. Inte Sean Connery heller.
…har Måns Zelmerlöw inga problem med sitt hårfäste. Men vi måste prata om den där sladdriga träningströjan som han bar i Eurovisionen! Vems fel var den? Tillsätt en haverikommission.