I Italien hade Schyman inte fått några problem

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kravet på politiker i Sverige att vara som folk är mest är en mycket nordisk tradition, påpekade professor Peter Esaiasson i en intervju i efterdyningarna av Gudrun Schymans avgång.

Går vi söderut i Europa finner vi sedan länge toppolitiker som inte sticker under stol med att de anser sig tillhöra samhällets elit och att de är berättigade till eliters privilegier.

Ser vi till politiska kulturer som den italienska i vilken en Silvio Berlusconi tolereras eller den franska som håller sig med en Jacques Chirac så kan man säga att Gudrun Schyman, ifall hon hade hört hemma på deras breddgrader, inte hade råkat ut för något blåsväder i anledning av att hon hade lämnat in en uppåt skogen felaktig självdeklaration. På dessa breddgrader hade hon å andra sidan inte heller själv deklarerat - den tjänsten hade nog partiets eller parlamentets skatteexperter bjudit på. Om det nu överhuvudtaget deklareras i dessa länder förstås.

Men Sverige är Sverige och här spökar ännu en och annan rest av ett gammalt jämlikhetsideal som Olof Palme en gång uttryckte i termer av demokratisk förankring:

Om toppolitiker och statsråd ständigt åker gräddfil i vardagen så tappar de sist kontakten med den verklighet som gäller för väljarna och i vilkas namn de beslutar.

Nå, detta är länge sedan. Tanken var mycket sympatisk men i dag vore det hyckleri att inte medge att politikerrollen är helt igenom professionaliserad och även elitiserad. Det började långt före EU-inträdet men efter detta har det gått undan.

Problemet innehåller två aspekter. Dels tenderar väl den europeiska politiska elitens värderingar att smitta av sig så smått på dem som blir delaktiga av europeiska privilegier. Dels ställer EU-medlemskapet sådana krav på de ledande politikerna - med ständiga resor, konferenser, slutna rum, poliseskort med mera - att det blir fruktansvärt svårt att hålla sig kvar i en vardagstillvaro, hur gärna man än vill.

Den professionella politikerns perspektiv på världen och sig själv avlägsnar sig allt mer från medborgarperspektivet.

För socialdemokraterna och vänsterpartiet har den här utvecklingen varit svår att riktigt hederligt artikulera. I stället har man ägnat sig åt en del hycklande om politikernas alldaglighet, vilket har lett till att man har fått problem med sina minst alldagliga men - kanske - mest begåvade politiker.

Jan O Karlsson är ingen dussinmänniska och ingen dussinpolitiker. Det är inte Gudrun Schyman heller. De är mångsidigt begåvade, tillräckligt bekräftelseberoende för att orka decennium efter decennium i offentligheten, med allt mer påfrestande och allt mer tidsslukande krav. Samtidigt är de kanske litet ovanligt benägna att låta sig elitiseras, att tappa distansen mellan sin roll och sin person vilket kan slå över i övermod för att inte säga överdåd.

När det sker råkar de illa ut. De går över en gräns där deras främsta tillgång blir deras tyngsta belastning.

Fenomenet Gudrun Schyman vore värd både en och två doktorsavhandlingar i olika vetenskapliga discipliner. Hennes framgångssaga och snöpliga sorti berättar en hel del om tidsanda och aktuella politiska strömmar i Sverige.

Vänsterpartiet, som i teorin ska företräda de väljarkategorier som finner socialdemokratin alltför borgerligt välanpassad, enades och växte till sällan skådad styrka under en kvinna som hade en starkt individualistisk självexponering som affärsidé och som inte ett ögonblick stack under stol med sin dragning till eliterna, med sin lust till det tjusiga och representativa med sin fallenhet för självsvåld och självdestruktivt övermod.

Jag kan undra om Gudrun Schymans framgång som partiledare bottnade i att hon försåg vänsterpartiet med en kittlande politisk paradox:

Gudrun Schyman personifierade tesen om att jämlikhet inte innebär likhet, att jämlikhet för att vara uthärdlig inte ska vara för jämlik. Till en viss gräns - när den överskreds hade Schyman i en blink satt sin sista potatis som partiledare.

Yrsa Stenius