Barnets rasande gråt kan bli en överraskning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Minst fyra fall av ungt och nyblivet föräldraskap som inte utformat sig som det ska har upprört oss det senaste året.
Tv-journalisten Janne Josefssons berättelse om det sorgsna, något förståndshandikappade föräldraparet i Oskarshamn, som fick sin nyfödda son omhändertagen av myndigheterna för att de inte skakade vällingen rätt eller för att de bytte blöjor för ofta eller vad det nu var, vållade folkstorm i Sverige.
När debattens vågor gick som högst dök ett litet minne upp för mig, ett minne av stora och förbluffade rubriker kring barns öde, rubriker vi läste för något halvår sedan:
Minns ni spädbarnen som hittades i en frys i Gustavsberg? Två stycken hade mamman fött och dödat och gömt i frysen. Därutöver hade hon fött några som var omhändertagna och en son som hon hade fått behålla och som till sist avslöjade sin mor.
I medierna påstods till att börja med att omgivningen hade uppfattat mamman som en alldeles vanlig mamma. Men det var inte sant. Alla som bodde i närheten var medvetna om att mamman var utvecklingsstörd, något som myndigheterna också kände till.
Såg man händelserna i Oskarshamn mot den här bakgrunden stod det i varje fall klart att detta med förståndshandikapp hos nyblivna föräldrar är intrikata problem för myndigheterna att bedöma.
I anslutning till julhelgerna hittades liket av ett nyfött barn i en gångtunnel i en förort norr om Stockholm. De senaste dagarna har medierna berättat mycket om det nittonåriga föräldraparet som kom in till sjukhus med sin tre veckor gamla, svårt skadade dotter. Barnet visade sig vara misshandlat av föräldrarna, något som förekommer oftare än vi vill tro.
I Dagens Nyheter tillåter sig kolumnistkollegan Göran Rosenberg att skämta så smått om alla kriterier Storebror eller det normutfärdande samhället sätter upp för gott föräldraskap i allmänhet och godkänt föräldraskap i synnerhet i de fall då Storebror anser sig ha fått anledning att titta på somliga litet extra.
Det är mycket med vällingens konsistens, frekvensen på blöjbytena och omsorg om rätt klädesplagg för rätt väderlek, skojar Rosenberg, medan de verkliga kriterierna för gott föräldraskap, nämligen viljan och förmågan att iklä sig det totala ansvaret, knappast vägs och mäts bland alla de tiotusental som blir föräldrar varje år.
I och för sig tror jag Rosenberg skämtar ganska grovt - nuförtiden är det svårt att påvisa alltför fyrkantiga kriterier när myndigheterna till sist går så långt som till omhändertagande, Janne Josefsson må sedan säga vad han vill. Och knappast är det någon som på allvar vill att utomstående rutinmässigt ska lägga sig i hur gemene man uppträder som förälder.
Emellertid har Göran Rosenberg en poäng i sin ironi. Det är kanske inte i första hand samhällets institutioner - dagis, skola och psykiatrins barnmottagningar - som tenderar att mäta barnets välmåga efter vilken rekvisita som omger det. Det är vi själva eller låt oss säga rådande förväntningssystem i samhället.
När unga människor blir föräldrar är de förberedda på vilka färdigheter som måste inläras, vad som måste införskaffas, vilka rutiner som helst borde etableras. Och väl är väl det.
Vad som är svårt att förbereda sig på är relationen barnet kräver och skapar. I vårt frihetsfixerade, starkt individualistiska, "självförverkligande" tidevarv är det för många svårt att anpassa sig till att bli så totalt beroende som man blir med ett spädbarn, bli så totalt behövd, dygnet runt.
För många, särskilt unga och omogna föräldrar, kommer det säkert också som en överraskning att ett spädbarn kan väcka andra känslor än dem de förväntas väcka, nämligen ömhet och beskyddarinstinkt.
Det glupande, krävande, stundom till synes omättliga lilla barnet kan slå an spända känslosträngar hos de flesta av oss. Är man dessutom ung, saknar goda föräldraförebilder från sin uppväxt, vilket många unga gör, och är man därtill helt oförberedd på att ens lilla barns rasande gråt kan tända raseriungar hos en själv - då kan det brista för en med påföljd att något sker som inte får ske.