Mobbning dödar – och vårt land sviker barnen
Varje dag går fler än 50 000 barn till skolan och vet: Ingen gillar mig. Jag har själv stått öga mot öga med skräcken när en ung, mobbad människa inte orkar leva längre. För mobbning dödar. Det är vårt lands största svek. Sveket mot barnen vars ögon tyst skriker ”se mig”, medan vi fortsätter att blunda.
Vår träslöjdslärare hade tydligt förbjudit oss att använda maskinen, ändå hade den använts och gått sönder. Förhör om vem som haft sönder maskinen hölls av klassföreståndaren samma dag, där en efter en kallades in. Jag sist.
– Jag vet inte, jag såg inget, jag svarvade, med ryggen mot alla andra.
Jag upprepar mitt svar bortåt tio gånger, lika många gånger som frågan ställs. Men klassföreståndaren ger sig inte.
– Kan du inte bara säga som det var?! Alla andra har ju redan berättat att det var Martin, kan du bara säga det så att vi blir klara?
Alla andra har sagt att det var Martin? Då måste det ju varit Martin. De skulle inte hitta på, allihop. Så jag säger:
– Ja.
Nästa dag gapar Martins bänk tom i klassrummet och vid katedern står en kvinna och en man och gråter. Vår klassföreståndare harklar sig och säger:
– Det här är Martins föräldrar och de har något viktigt att berätta.
Mamman håller upp ett brev. Hennes händer skakar. Tårarna rinner ner på pappret och jag är livrädd för vad hon ska säga.
– Martin kom inte hem i går kväll. I stället hittade vi det här brevet till er, säger mamman med en röst som knappt bär, och läser vidare: ”Ni i klassen har alltid hatat mig. Ni tycker att jag är äcklig. Ni vill inte vara med mig…”
Orden om Martins tid i klass 8B rullas upp. Raster av ensamhet. Hur mycket varje litet hej betytt. Jag nämns som en av de som någon gång förvandlat honom från ingen till någon.
Så kommer orden som förändrar allt:
”Men när till och med Frida sa att det var jag som hade haft sönder maskinen i slöjden, då orkar jag inte mer. Så nu hoppar jag från Älvsborgsbron, så slipper ni mig.”
Jag får ingen luft. Jag har tagit livet av min klasskamrat.
Tror jag. Men på Älvsborgsbron ändrar sig Martin när han ser det svarta vattnet långt där nere. Han beslutar sig för att rymma, men ringer senare sina föräldrar och berättar var han är.
Jag är så tacksam att jag fick en andra chans att lära mitt livs viktigaste läxa:
Vikten av att inkludera. Det kostar inget. Det är inte svårt, det är lätt.
Men fler än 50 000 barn är fortfarande mobbade i svenska skolan i dag, visar siffror från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. 50 barn och unga väljer att ta livet av sig varje år, visar samma statistik. Så hur ska vi förändra?
Många arbetsplatser i Sverige har medarbetarundersökningar EN gång per år. Att inte mäta mående varje vecka är inget annat än både korkat och farligt. När tillit är avgörande för att både jobba och lära.
På Ådalsskolan i Kramfors finns rektorn Peyman Vahedi. Han insåg att en fråga är så viktig, att han måste ställa den till alla elever varje dag. Frågan: ”Känner du dig trygg i skolan i dag?” ställer han via en app till sina elever, varje dag. Svarar någon nej, går en signal direkt till skolledare och kuratorn, som samma dag tar itu med frågan.
När jag för ett par år sedan träffade Payman på en digitaliseringskonferens, frågade jag representanter för skolverket på plats, varför vi inte inrättar samma lösning för alla skolor i Sverige? Det gick inte, var svaret. Alla utvecklar eller upphandlar sin egen lösning. Dyrt och idiotiskt.
För vi har inte råd att vänta. Så digitaliseringsminister Anders Ygeman och utbildningsminister Anna Ekström: Kan ni snälla, införa nu?
Samtidigt måste vi fortsätta att prioritera de livsviktiga samtal som så många pedagoger och elever redan har om våra viktigaste värderingar i klassrum runt om i vårt land. Samtal om omtanke, respekt och kommunikation. Samtal om att aktivt ta valet och inkludera.