För många regler på svenska festivaler
Läs Lena Sundströms krönika
Har ni sett trailern för Ang Lees nya film ”Taking Woodstock”? Emile Hirsch som slänger sig i en lerkana tillsammans med en massa andra människor på en åker i regnet. Människor som fridansar och hånglar upp varandra i regntoviga hår.
Håll kvar den bilden i huvudet.
WTAI stod det på varenda Facebook-uppdatering i helgen. Först fattade jag ingenting. Sedan insåg jag att alla mina polare befann sig på Where the action is och såg Nick Cave och Neil Young och Loney, dear och Karin Dreijer Andersson.
Tillsammans. Alla var där. Fast inte jag. För jag har inget liv. Jag satt hemma i torra kläder och jobbade sent som vanligt, medan alla andra stod och studsade i takt med musiken och fridansade framför en scen. Jag tänkte att jag måste förändra mitt liv. Jobba mindre. Hångla och regndansa mer.
Efter helgen tar jag en kopp kaffe med min polare Magnus. Han har varit där. Bra musik, fast någon action var det inte. Ville man dricka öl fick man göra det i en hage där alla som ville dricka öl fick stå. En ölruta liksom. Och runt denna lilla ölhage fanns avspärrningar med ett ingenmansland , så att ingen skulle kunna skicka ut en Ö-L till någon som stod utanför. Eller kliva över avspärrningarna och fucka upp hela systemet.
Nu gillar ju svenskar att dricka öl, så den lilla ölhagen såg mer ut som en boskapsfålla som skulle ha fått danskarnas djurhållning att framstå som rena rama fribetet.
Dessutom var det ju inte bara ölen. Att gå in på ett svenskt festivalområde är som att kliva ombord på en flight till USA den 12 september 2001. Jävligt lite fridans. Och jävligt lite förtroende. I insläppet fanns det en hel lista på saker som man inte fick ha med sig in.
Bland annat beslagtogs min polare Magnus paraply. Tjejen sa att man kan skada varandra med paraplyer, och när jag tittade trött på henne sa hon det har faktiskt hänt. Pallar, stolar, filtar, systemkameror. Det fick man inte heller ta med sig in. Och alla läskflaskor som såldes på området, såldes utan korken på.
Så att innehållet i plastflaskan kan rinna ut, ifall någon skulle få för sig att slänga upp den i luften.
Min kompis Magnus säger att han mer kände sig som en av de där viljelösa lallande människorna i Wall-E, än en vuxen festivalbesökare med egen vilja.
Överallt var det sponsortält och gigantiska skärmar på området som visade reklam i stället för att visa konsertbilder. Och när han äntligen fick syn på två tjejer som stod och tokdansade i regnet, visade det sig att de var en del av en fotosession som pågick.
På Roskildefestivalens hemsida står det att totalt 60 frivilliga går runt under konserterna framför den orangea scenen och säljer kall Tuborg. Folk vill ju ha öl. Så vi är i stort sett överallt och festivalgästerna skall helst dricka dem, medan de är kalla.
På WTAI:s hemsida står det Skicka mig ett brev på om du undrar över något som jag har missat att förutse. Men nej, Fredrik. Jag tror faktiskt att WTAI har lyckats förutse nästan precis allting. Frågan är väl bara var man skall dra gränsen.
Behöver det vara Woodstock?
Nej, det behöver det inte. Är det praktiskt att kunna se Annika Norlin i stället för att stirra in i ett paraply?
Ja, det är det. Är det skönt att inte behöva vara rädd för att få en flaska i skallen? Jag antar det. Men samtidigt.
Skulle det vara bra om alla över 1,90 stod längst bak och alla under 1,60 fick stå längst fram på svenska festivaler?
Jättebra. På ett helt nytt och fruktansvärt tråkigt sätt.