Twitter är maktutjämning – inte en åsiktskorridor
Nya makthavare på sociala medier utmanar på allvar de traditionella mediernas åsiktsmonopol. På ena sidan – opinionsbildarna som uppskattar och välkomnar den nya generationen. På den andra sidan – gårdagens makthavare som slåss med näbbar och klor för att rädda sina allt mer ifrågasatta plattformar.
Under de senaste veckorna har ord som åsiktskorridor, konsensussjuka, kollektiv fördumning och hätskt debattklimat kastats omkring. Strax före jul beklagade sig Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap och föreståndare vid SOM-institutet i Göteborg, över hur samhällsdebatten förs. Enligt Oscarsson är åsiktskorridoren – den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – mycket smal i Sverige.
Oscarssons text öppnade slussarna och många opinionsbildare började tala i samma termer.
Expressens ledarskribent Anna Dahlberg skriver att den hätska debatten göder dumheten. SvD:s dito, Sanna Rayman, berättar att hon jagas av tanken att vi helt enkelt har nått en ny lägstanivå vad gäller kvaliteten på deltagarna i svensk offentlig debatt, att dumheten vinner mark. Och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski jämför, på Twitter, den relevanta kritiken mot tidningens publiceringar med spyor.
Twitter utpekas som orsaken till det som blivit fel med samhällsdebatten. Många makthavare på traditionella medier försöker både brännmärka de nya medierna och personerna som verkar där. Många gånger lyfter de enbart extrema inlägg från ytterligheterna, som bevis på hur dumma alla är.
Det är en helt normal reaktion från redan etablerade opinionsbildare. Den som har makt vill behålla den.
Men skapar det nuvarande debattklimatet åsiktskorridorer? Nej, självklart inte. Frågor som invandring, integration och feminism dominerar i dag samhällsdebatten, med fler debattörer och perspektiv än någonsin tidigare.
Numera har de nya makthavarna möjligheten att ifrågasätta, kritisera och fördöma texter och åsikter på samma sätt som ledande opinionsbildare har fått göra i alla tider. Det här är inte en korridor som blir smalare, det är en maktutjämning. Den blir möjlig tack vare det direkta stöd den nya generationen har från vanligt folk i sociala medier. Snarare är de politiskt färgade ledarsidorna utan kommentarsfält de enda riktiga åsiktskorridorer som finns kvar.
Gnället har sin grund i att den homogena opinionseliten numera antingen måste släppa in de nya debattörerna eller se sig själva bli irrelevanta. Ledarsidorna på de stora tidningarna får det allt svårare att ignorera samtalen i sociala medier och de nya debattörerna lyckas framgångsrikt kombinera bloggar med Twitter och når massorna.
Men vissa opinionsbildare är med sin tid. De anpassar sig och behåller sina maktpositioner i den nya världen. Andra gör allt för att gå tillbaka till en tid som inte längre finns genom att kalla sina kritiker – och läsare – för dumma.
DET är det dumma.
Åsiktskorridor
Supervalåret har knappt börjat och debatten om debatten om debattklimatet är i full gång. Nyordet åsiktskorridor dominerar opinionssidorna. Ordet anspelar på ett debattklimat som är så smalt att vissa frågor och ämnen helt enkelt inte får plats. Ett finare ord för ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre”. Nu undrar jag om 2014 blir året då debattörer skriker ”NU ÅSIKTSKORRIDORAR DU MIG!” till varandra.