Stig Kernell var aldrig så kortfattad i livet
Jag läser morgontidningarna mycket noga på helgerna. Det är något som bjuder in till det, med det tysta huset bakom min rygg och surret av Nyhetsmorgon från köksteven och kaffet som immar i koppen. Och man är ren i huvudet efter sömnen, än så länge oskadad av information. Och framför en ligger en två timmar tjock bunt med papper som sammanfattar världen.
Det är ett fint tillfälle.
Under denna morgonstund fastnade jag i morse för en av dödsannonserna i tidningen. Den avlidne hette Stig Kernell. Annonsen bestod av en kort text:
”Jag är död.”
Och sen var det inget mer. Ingen dikt av Karin Boye, inga uppräkningar av närmast sörjande, ingen stiliserad teckning av en enkel båt på ett öppet hav mot solnedgång.
Jag satt stum en stund. Drack lite kaffe. Tittade på annonsen.
”Jag är död.”
Jag tog fram datorn och googlade på Stig Kernell. Och under de närmaste timmarna lärde jag alltmer känna den man som nu är död.
En gång i tiden var han i högsta grad levande. Stig Kernell vigde sitt liv åt flyget. Lärde sig flyga när han var 16, blev instruktör när han var 18.
Han samlade på böcker om flygande under hela sitt liv, till slut hade han Sveriges största antikvariat för flygböcker. Hans dörr stod alltid öppen på Södergatan i Tranås, han blev bara glad när andra entusiaster sökte upp honom för att prata om de älskade motorerna.
Det går inte att räkna alla de gånger Stig Kernell ställde upp som speaker på flygdagar runt om i Sverige. Han tog aldrig en krona i betalt. Stig Kernell var Östergötlands bästa berättare, folk sögs till hans underbara skrönor. Han berättade alltid historier – men aldrig berättade han samma historia två gånger. Alltid kvick och humoristisk, men aldrig påträngande.
Han var en gentleman ut i fingerspetsarna. Aldrig skrytsam, även om han hade alla skäl att vara det. Som den gången, den 25 mars 1964, då han flög i ett enmotorigt flygplan på 2 000 meters höjd och motorn slocknade och han seglade vidare i tystnad, i 3 timmar och 15 minuter innan han landade, fortfarande i glidflykt. Där, i den adrenalinrushen på 2 000 meters höjd, då var Stig Kernell levande. Och nu är han död.
Han berättar det själv för mig i tidningen, och nu när jag känner den här älskvärde mannen lite så tänker jag att det inte är likt honom att vara så där kortfattad.