Jag måste inte hålla med alla kvinnor!
Mia Skäringer skrev en fantastisk text om att sluta fred med sin kropp för ett par veckor sedan. Den publicerades på Aftonbladet debatt. Hon var trött på alla fettdieter, 5:2 och hotyoga, på att vara i ständigt krig med sig själv.
Hon skrev precis så där ärligt, äkta och vackert som bara Mia Skäringer kan. Hon var precis allt det som har skapat hennes karriär. Äkthet, igenkänning, humor och ett rött bultande, i bland sorgset hjärta, som hon håller upp mitt framför oss. Låt mig poängtera att jag älskade den här texten och liksom 140 000 andra glada svenskar glatt delade den på Facebook.
Det jag däremot inte älskade var det faktum att texten var reklam. Ett led i en kampanj för en sockerstinn hälsodryck. Jag nästan skrek inom mig av förtvivlan över hur en syster till synes ogenomtänkt hade valt att solka ned just det som bidragit till att vi älskar henne så mycket. Äkthet.
Att inte vika sig för någon. Att våga ifrågasätta normen. Att vilja våga vara konstnär och tacka nej till ”Let’s dance”.
Naturligtvis skrev jag om Mia Skäringers tabbe i min blogg. Om att det faktiskt inte är okej att ljuga om sina avsikter.
Ett i mitt tycke stycke saklig kritik av Mia Skäringers handlingar. Som inte handlade ett skit om att Mia Skäringer har snippa. Eller om att ”vilja ställa mig i ljuset som hennes viktiga text spred för att skugga henne”. Jo, hon uttryckte sig så i ett ledset inlägg i bloggen. Det handlade inte över huvud taget om att mobbas eller narras. Det handlade om att utföra mitt yrke.
Det borde jag inte ha gjort!
Snabbt tågade nätsoldaterna in i kommentarfältet och skrek med ilskna versaler att jag var en av de där kvinnorna som borde hamna på en särskild plats i helvetet.
En kvinna som inte hjälper andra kvinnor. Det fulaste en feminist kan göra. Jag ombads i vanlig ordning att hålla käften.
Mia Skäringer skrev som sagt ledset på sin blogg att hon inte orkade fajtas mot varken mig eller Ann Heberlein som också hade kritiserat henne. Hon skrev att vi hade satt pistolen i tinningen på henne. Två kvinnor i hennes egen ålder hade attackerat henne. Försökt göra henne till syndabock för att komma åt det där ljuset, som Mia uttryckte det, när det så att säga var gratis.
Helt plötsligt var det synd om Mia Skäringer som utsatts för ett drev av hatiska medsystrar.
Kvinnor som borde hamna på den där särskilda platsen i helvetet.
Det här att man som feminist inte får kritisera andra kvinnors handlande?
Var kommer denna vanföreställning ifrån? Får jag som kolumnist aldrig kritisera 50 procent av jordens befolkning.
Måste jag hålla med Annie Lööf? Tycka om Blondinbella?
Vilken jävla idioti.
Himmel
Efter snö kommer solsken. Ska bli skönt att slippa höra stockholmarnas uppgivna ältande över lite snö i mars.
Helvete
Ber till Gud att Högsta domstolen låter den prostituerade våldtagna kvinnan få upprättelse.