Prata tyst – stör inte verkligheten
Jag kom till Colombia för två månader sedan. Jag utgick från turistorten Santa Marta på karibiska kusten och åkte västerut längs en mycket märklig väg som kantades av överkörda hundar och mödrar med gråtande barn.
Bakom varje krön fanns militär eller polis – det är omöjligt att se någon skillnad på dem, alla klär sig i kamouflagefärger, tittar på förbipasserande med vild, svart blick och pekar på oss med kulspruta. Jag blev stoppad flera gånger på färden, män i uniform tog två kliv rakt ut i asfalten och tvingade mig att stanna på fläcken. De stoppade huvudet i bilen, spände blicken i mig, bad att få se ”papper” och när jag fick tillstånd att köra vidare bankade de i plåten på taket, precis som i filmer.
Jag körde genom bergen, passerade ödelagda lastbilar som kollapsat i de branta backarna. Efter en timmes färd tog jag av mot havet, en liten stig, bilen lutade väldigt farligt några gånger och till slut var jag framme på det som bland de 75 svenska tv-arbetarna som befinner sig här nere kallas för ”location”.
Omgärdat av säkerhetsvakter, stängsel och vrålande generatorer reste sig mitt i djungeln ett specialbyggt lyxhus i vilket elva unga människor ska delta i den dokusåpa som kallas ”Paradise Hotel”. Och jag ska leda programmet.
Jag har alltid älskat denna reality-show på håll, men när jag här får ett grepp om VIDDEN av projektet, blir jag än mer fascinerad. Jag sitter ofta i kontrollrummet och tittar på deltagarna. Jag har kommit dem så nära, jag kan allt om dem nu. Jag bevittnar ett mikrouniversum av mänsklighetens vackraste och fulaste sidor. Det är mycket intressant att sitta där och glutta in i den här världen. Den är bara en vägg bort, men den känns ändå så otroligt avlägsen. Vid något tillfälle ska alla deltagare samlas i ett av rummen, jag får tillåtelse att ringa in till huset. Jag ringer och ser i en av de 40 monitorerna hur en av deltagarna lyfter luren. Jag pratar med dem! Det svindlar, som om jag kommit i kontakt med en annan dimension.
Utanför ”Paradise Hotels” stora portar finns en lapp riktad till personalen som lyder: ”Prata tyst här – stör inte realityn”.
Stör inte realityn. Det är ett ofattbart uttryck. Vi måste vara tysta, för vi får inte störa verkligheten. Det är, när man verkligen tänker på det, en uppmaning som är så komplex att det inte riktigt går att greppa. Som att sitta en stjärnklar natt och försöka få grepp om rymden.
Stör inte realityn. Uttrycket stör mig, det rubbar mina cirklar. Hur bär jag mig åt för att störa verkligheten? Och vad är det för verklighet? Hur ser realityn ut där inne? Rör det sig verkligen om ”verklighet”? Deltagarna är som nutidens turister – de åker mycket långt bort för att stänga in sig i ett lyxhotell med höga murar och de tar sig inte ut förrän det är dags att åka hem.
Det bubblar i Colombia för tillfället och deltagarna är mitt i grytan – undrar hur medvetna de är om den saken?
Farc-gerillans ledare Jorge Briceños har blivit skjuten av regeringstrupper. 22 gerillasoldater strök med på kuppen. Colombia har stängt gränsen mot Ecuador med anledning av kuppförsöket mot den sittande regeringen.
Bara några mil bort från hotellet har ett jordskred tagit livet av 30 människor. Ute på havet väntar två stormar, båda med människonamn, på ett läge att angripa Colombias kustremsa. En tjurfäktning spårade ur häromdagen, deltagarna ville vara med och döda tjuren, men tjuren dödade människorna. Tre dog, 37 skadades.
Inne i huset tar deltagarna en drink och paktar, de har bestämt sig för att Andreas måste åka ut. Jag träffade deltagarna häromdagen och bad en av dem att peka ut Colombia på en världskarta. Självsäkert gjorde hon ett kryss på platsen för Marocko. Jag konstaterade att hon missat kontinent och hon ryckte på axlarna och sa: ”Jag var ändå rätt nära.” Jag dömer henne inte. Jag tycker bara att det är intressant. I ett litet block gör hon sedan avancerade anteckningar om kvällens parceremoni, men vet fortfarande inte vilken världsdel hon befinner sig i.
Jag tar bilen till mitt hotell sent på kvällen. Det är ett fasligt liv på vägen. Ortsbefolkningen har varken haft el eller vatten på över en vecka. Nu har de fått nog, de protesterar genom att bränna bildäck och attackera förbipasserande. De ser förtvivlade och förbannade ut. Jag passerar platsen, gasar och flyr snabbt därifrån. Jag vill inte störa realityn.