Vi håller tyst inför maktmissbrukaren
Landningsbanan på Heathrow glänser av väta och regnet slår mot planets rutor när vi mellanlandar. Vi stiger av och lotsas som boskap genom trånga korridorer, uppför rulltrappor, köar till boardingpasskontrollen för att slutligen komma fram till ännu en kö till säkerhetskontrollen och den beryktade Londontullen. Vilken kontrollstation ska vi välja? Vilken går snabbast? Vi hinner knappt tänka ovannämnda innan vi blir erbjudna en genväg. Med två trötta pojkar i händerna blir vi överdrivet glada och tycker oss ha vunnit på lotto.
Folk försöker skynda på och tömma sitt handbagage på vätska och elektronik enligt konstens alla regler. Vi vill vara till lags. Vill att det ska gå smidigt för alla inblandade. Intet nytt på flygplatshimlen. Så här krångligt och rigoröst blev flygandet efter 11 september 2001, så det har vi vant oss vid. Ingen suckar extra över det.
Det som däremot händer sedan vänjer man sig aldrig vid, eller borde inte i alla fall. Maktmissbruket. Det visar sig snabbt att vi har hamnat i en säkerhetskontroll i fullständig kaos.
Genvägen visar sig vara värsta sortens senväg. Väska på väska stoppas och läggs åt sidan. Horder av stressade resenärer står handfallna och väntar på att säkerhetskontrollanten från helvetet ska genomsöka deras väskor. Hon som står där innanför säkerhetsbanden med en passiv aggressivitet som förpestar luften så pass att den knappt går att andas, ber skrämda tanter att öppna sina väskor. Hon är nitisk. Går igenom varenda litet skrymsle, tar partikelprover med en näsduk som hon scannar i en specialapparat. Inget undslipper hennes vassa blick och det tar tid. Så pass att folk desperat skiter i sina stoppade väskor och lämnar dem åt sitt öde. Alternativt missar sina anslutningsflyg.
Hon är inte bara nitisk som en säkerhetskontrollant bör vara. Hon är elak. Talar hånfullt om för oss att vi är ohövliga och att vi får skylla oss själva för att vi inte följer reglerna, att vi är slarviga och borde veta bättre. Att det är rätt åt dem som missar sina flyg. Vidrigt beter hon sig. Ändå vågar ingen säga ifrån, vi är ju helt utelämnade åt henne.
En frustrerad man som väntat en halvtimme på att få sin väska genomsökt höjer till slut rösten och undrar vad som står på varpå maktmissbrukaren talar om för polisen som tillkallas för att reda i röran att mannen varit oerhört hotfull, vilket ju inte är sant. Ändå håller vi tyst och god min.
I kön bredvid står en äldre tulltjänsteman och söker igenom några väskor med ett leende. Han ber vänligt om ursäkt för att det tar lite tid. Han gör samma nitiska kontroll men möter sina medmänniskor med en varm blick och ett ”good morning” och det blir så uppenbart att vissa personer aldrig någonsin borde få besitta makt.
Himmel
Therése Söderlinds roman ”Vägen mot Bålberget” är obligatorisk läsning
i hängmattan i sommar. Vilken läsupplevelse!
Helvete
Årets upplaga av ”Ladies night”. När går det här mossiga showformatet i graven? Låt det bli i år.