Sveriges nya ansikte - med våldet inristat

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I fem dagar nu har en kö av bilar från finsk radio och tv samt från olika tidningshus ringlat fram längs den lilla grusvägen till sommarstugan i Finland.

- Kan du förklara vad som pågår i Sverige, har kollegerna undrat. Vadan dessa våldsdåd mot ledande politiker? Först Olof Palme, sedan Anna Lindh? Varför just i Sverige? Demokratins hemvist på jorden?

Och varför detta flammande motstånd mot EMU - som överraskande nog visade sig tillta efter mordet på Anna Lindh? I Finland var EMU i stort sett ett anmälningsärende i riksdagen.

Självklart har jag inte haft bättre förklaringar än någon annan som har levt största delen av sitt vuxna liv i Sverige. Någonting har hänt i detta land under de senaste två decennierna, men vad?

Morden på Olof Palme och på Anna Lindh företer många ytliga likheter. Slumpmässigheten, avsaknaden av planering och konspiration.

Likväl kan morden vara i grund olika till sin upprinnelse. Olof Palme var en älskad men också djupt hatad politiker. I det åttiotalets Sverige som ännu inte hade "förlorat sin oskuld", förekom allmänt farhågor om att det kunde hända Palme någonting, just för att somliga lät sig uppröras så starkt av honom.

Anna Lindh var inte okontroversiell politiskt. Men som person väckte hon knappast aversion hos någon - utom hos dem förstås som går omkring fullproppade av riktningslöst raseri och söker ett objekt.

Olof Palme föll offer för sin högspänningsladdade utstrålning kombinerad med en massa tragiska tillfälliga omständigheter. Anna Lindh förefaller att ha fallit offer för något annat:

Jag tror Anna Lindh föll offer för det obestämda, pyrande unga våld som jag tycker mig upptäcka litet varstans i det svenska samhället, under dess civiliserade, demokratiskt respektingivande yta.

Vi har sett dem så ofta att vi har blivit avtrubbade, våldsyttringarna som drar fram genom storstäderna. Det är nynazister som spänner ut bröstkorgen, tatuerade, testosteronuppumpade, det är skins, det är motorcykelgäng, det är de vilda hoparna i Reclaim the city, det är de beväpnade unga männen i krogköerna, det är de maskerade demonstranterna som vill slåss med polisen.

Jag har undrat över om det svenska samhället har varit sämre rustat än många andra att möta den senkapitalistiska massakern på förra århundradets etablerade värderingar som har ägt rum i det internationella USA-dominerade samfundet?

Jag har undrat om Sverige kämpar med en mildare variant av det norm- och moralvakuum vi har kunnat iaktta i de forna socialistiska länderna sedan deras ideologiska, moraliska överbyggnad rasade ihop?

Nej, Sverige, ett av världens anständigaste länder, ska inte dras över samma kam som en östdiktatur. Absolut inte. Det är bara en aspekt av ideologiers hegemoni jag vill diskutera, som har bäring på både Sverige och de forna öststaterna.

Folkhemmets normsystem, föreställningar om ont och gott, dess syn på människan, samhället och "meningen med livet" bildade en ideologisk överbyggnad i det svenska samhället som hos folk i allmänhet internaliserades till en personlig moral. Denna ideologi hade starka socialistiska influenser.

När socialismen kollapsade och allt vad som därtill hörde råkade i vanrykte, stod kanske Sverige och svenskarna naknare, besviknare och mer förvirrade än många andra folk som inte var så präglade av en ideologis dominans.

Med denna förvirring och djupa omvärdering av gångbara förhållningssätt i botten har svenskarna sedan fått möta nya sociala problem i sitt samhälle, ekonomisk osäkerhet, marginalisering, migrationsproblematiken.

Är det en känsla av att ha blivit berövad mål och mening och självförståelse i livet som har fött dessa diffusa stämningar av bitterhet i djupa folklager, något som bland annat tar sig uttryck i riktningslös vrede hos de omognaste, de mest marginaliserade?

Är det en besläktad känsla som skapade den starka motviljan mot den politiska elitens projekt EMU? Var nejet till EMU - bland mycket annat - ett nej till det Sverige som tagit form under den mångomsjungna integrationens tidevarv och som vid noggrannare betraktande visar upp ett härjat ansikte med laglöshet och våld inristat i de till synes regelbundna svenska anletsdragen?

Yrsa Stenius