Är Persson det enda "jaget" i regeringen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sedan det väl stod klart att socialdemokraterna skulle regera vidare förklarade statsminister Göran Persson att han inte tänkte sig någon större ombildning av regeringen.
Man ska inte ändra på ett vinnande lag, sa han. Därefter möblerade han om stort i kabinettet.
Meningsbyggnaden är intressant. Statsministern gör sig själv till subjekt i både huvudsatsen och bisatsen.
När Persson i söndags kväll i tv fick frågan om anledningen till denna kovändning svarade han: "Jag visste inte då att jag skulle få en avgång på näringsministerposten."
Meningsbyggnaden är intressant. Statsministern gör sig själv till subjekt i både huvudsatsen och bisatsen. Han säger inte som det ter sig naturligt att säga nämligen "jag visste inte att näringsministern skulle avgå", vilket hade gjort näringsministern till ett eget jag, ett handlande subjekt.
I stället förefaller det att finnas bara ett jag när Persson omtalar sin regering. I huvudsatser lika väl som i bisatser är jaget alltid ett och detsamma.
Nåja, denna lilla djupdykning i vad statsministerns val av syntax i ett yttrande eventuellt kan avslöja är förstås kitslig i överkant. Regeringschefer tillerkänns ju rätten att tala om ministrar som "sina". De förlorar "sin" socialminister eller "väljer åt sig" en ny finansminister.
Ändå är det ofrånkomligt att jag hajade till när jag hörde Perssons satskonstruktion varefter jag började fundera på dennes socialdemokratiska företrädare:
Kan ni föreställa er en Olof Palme som talar om att "jag nu tyvärr har fått en avgång på justitieministerposten" eller Ingvar Carlsson som hade kommenterat Mona Sahlins avgång med att "jag nu olyckligtvis har tvingats göra mig av med min vicestatsminister". Såvitt jag minns var det i relation till regeringen enskilda ministrars insatser kommenterades och bedömdes.
Så även om jag gör en höna av en fjäder tar jag mig rätten att grubbla litet över den ordvändning statsministern spontant valde - jag har ju lagt ner ett antal tiotusenlappar på psykoanalys ska gudarna veta, fast det är ett bra tag sedan.
Jag ska inte fördjupa mig så mycket i Göran Perssons person eller personliga ledarstil eftersom jag inte vet så väldigt mycket om den, låt vara att även jag har hört rykten om intermezzon där statsministern lagt bort sin förbindlighet och förvandlats till HSB (han som bestämmer) i kubik.
Däremot ska jag fundera litet över statsministerns ställning som den utkristalliserat sig under den nuvarande författningens tid och inte minst i en tid då svensk regeringstradition håller på att anpassa sig till EU och den politiska toppstyrning som blir följden av unioniseringen av en heterogen världsdel.
Statsministern ska naturligtvis ha maktbefogenheter som gör att han effektivt kan hålla ihop en regering och leda den i överenskommen politisk färdriktning. Frågan man kan ställa är om regeringschefens position blivit litet överstark i och med att han numera i praktiken ensam väljer statsråd utan inblandning av riksdagen och även avskedar ministrar. I Sverige räcker det inte med att en minister har riksdagens förtroende - han eller hon måste framför allt ha statsministerns.
När jag lyssnade på Göran Persson vid presskonferensen i Rosenbad slogs jag av hur utomordentlig hans engelska har blivit på senare år. Och undra på det, som han har tränat under EU-ordförandeskapet och alla oräkneliga toppmöten under sex år.
Vad den goda engelskan emellertid också skvallrar om är statsministerns starka närvaro i EU och EU:s starka närvaro i Sverige uttryckligen i statsministerns gestalt och position. Följden av detta är att statsministerposten lyfter oerhört både i makt och i status, lyfter högt över det övriga regeringskollektivet, lyfter på ett sätt som har varit karakteristiskt för Storbritannien med dess tvåpartisystem men som ingalunda varit avsikten i Sverige som ju alltid betonar det kollektiva i regeringsansvaret.
Bekläds sedan statsministerposten av en person som besitter ett expansionsbenäget ego så är det inte så konstigt att vi plötsligt hör regeringen omtalas i första person singularis: Regeringen det är jag.