Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Regeringen har svikit i tre av fyra katastrofer

Gemensam nämnare är Socialdemokraterna

”Löfven är stum medan Åkesson gläfser på andra flanken”, skriver Peter Kadhammar.

Sverige som nation har genomgått fyra stora kriser de senaste decennierna och misslyckats i tre.

Kriserna är mordet på Olof Palme, tsunamin och coronapandemin.

Där fallerade regeringen å det grövsta. Bara när Estonia förliste, den fjärde katastrofen, kan vi säga att samhällets krisberedskap fungerade som den skulle. Estonia var ett kort och okomplicerat förlopp: skicka ut helikoptrar och räddningsbåtar och rädda alla ni kan.

 

Varför misslyckades regeringen de andra tre gångerna?

Varför tillät regeringen länspolismästare Hans Holmér att leka detektiv och skapa irreparabel skada i Palmeutredningen? Varför reagerade inte utrikesminister Laila Freivalds kraftfullt när Sveriges ambassadör ringde och grät och gav en direktrapport från katastrofområdet i Thailand?

Varför har Sverige fortfarande inte fått igång masstestning under coronapandemin?

 

En gemensam nämnare för dessa tre historiska fiaskon är Socialdemokraterna. Statsministrarna hette Carlsson, Persson och Löfven.

Men det är inte en specifikt socialdemokratisk egenhet att svika när det gäller, även om Palmeutredningen var svårt infekterad av osunda vänskapsband. Tre av fyra möjliga misslyckanden får nog tillskrivas det faktum att Socialdemokraterna oftast har makten.

Alla länder har sina politiska kulturer. Den amerikanska är sedan lång tid så förgiftad att vettiga samtal blivit omöjliga över partilinjerna. I Storbritannien frodas som vanligt dubbelmoralen när landets svar på Tegnell och premiärministerns närmaste rådgivare struntar i regeringens egna karantänsregler.

 

Men vad är det för fel på Sverige.

Löfven i SVT:s partiledardebatt. Han har haft veckor på sig att förbereda tankar och svar. Löfven och hans stab vet precis vilka frågor han kommer att bli angripen för. Masstesterna. Varför har regeringen inte klarat att få igång dem? Varför skyller regeringen på regionerna?

Ändå har han inget att säga.

Statsministern talar om att platta ut kurvan, det har tittarna redan hört 100 gånger. Mest står han tyst.

Det är en besynnerlig upplevelse att se honom.

Har han inget nytt att säga? Har han inga rådgivare som kan komma med smarta inspel?

 

Löfven är stum medan Åkesson gläfser på andra flanken. Åkesson är en lightversion av Donald Trump. Han försöker sig på ett av Trumps paradnummer. Åkesson angriper namngivna statstjänstemän.

Löfven: tyst.

Kanske är den politiska afasin listig och genomtänkt. Opinionssiffrorna har gått upp. Sitt still i ekan.

Eller också är det brist på kreativitet. Över hundra år av obruten tillväxt och ökat välstånd har gjort den politiska klassen till en klass av administratörer. Man skruvar lite här och där. En och annan strukturreform. Diskussion om snabbtåg. Kanske blir de verklighet nästa generation.

Allt har sin tid, allt går framåt.

 

I en sådan miljö är en katastrof overklig. Det händer inte här. Om något ändå inträffar kan det omöjligt vara så farligt.

Laila Freivalds gick på teater när ett område där 15 000 svenskar vistades låg i ruiner.

I ett sådant samhälle har politikerna sedan länge förlorat känslan för symbolernas betydelse. Även om utrikesministern inte kan bidra i det praktiska arbetet betyder det något att hon åker in till kontoret.

Även om experterna vet bäst och regionerna ansvarar för provtagningen betyder det något att regeringen ingriper. Samtal. Påtryckningar. Ändra regler för att snabba på – till exempel slopa kravet på remiss för provtagning. Det finns mycket att göra även om experterna vet bäst och regionerna har ansvaret.

 

Löfven säger att han vill platta ut kurvan och skjuta till resurser. Alltid dessa ”resurser”. Men ledarskap handlar inte om pengar.

Det kommer att tillsättas en kommission. Som efter Palmemordet. Som efter tsunamin.

Vi borde lärt oss att statliga utredningar inte kan trolla fram handlingskraft och kreativitet.