Självmord - dubbelt så vanligt som trafikdöden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Man kunde lika gärna ta livet av sig. Orden var vårdslöst utslängda, de hade ingen mening, inget allvar, men väninnan reagerade ändå oväntat.
- Säg aldrig så, aldrig någonsin, sa hon sammanbitet.
Så berättade hon om kamraten som begått självmord. Ingen hade förstått hur dåligt han mådde.
- Vi kunde inte fatta det när han hittades död. Självmord. Vi begrep ingenting.
Väninnan plågades fortfarande av skuldkänslor, de kvarlevandes förbannelse. Många nätter låg hon vaken och grubblade över vad hon borde ha gjort. Frågat mer? Tvingat honom att söka hjälp?
- Jag förstår att han hade så ont att han inte orkade mer, men jag önskar så att han hade berättat. Han gav oss inte ens en chans att försöka hjälpa honom. Ibland är jag rasande men oftast är jag bara förtvivlad, sa hon.
Jag har tänkt mycket på väninnan de senaste dagarna, för aldrig har jag hört så många människor öppet tala om självmord som efter Micke Ljungbergs död. Ett tabu är brutet.
Äntligen, får man väl säga. För nog är det vansinnigt att saker som rör depression och psykisk ohälsa skulle anses skamligt. Det är ju en sjukdom, vem som helst kan drabbas. Självklart ska man öppet tala om det.
Att medierna öppet skriver om det som hänt istället för att mörka med "hastigt frånfälle" är lika viktigt för att lyfta bort skamstämpeln. Istället intervjuar de experter som förklarar och ger handfasta råd till dem som har anhöriga och vänner i farozonen. Jag har lärt mycket av det.
2002 tog 318 kvinnor och 862 män livet av sig. Det är mer än dubbelt så många som dog i trafiken samma år. Men när det gäller vägar och bilar så kampanjas det och talas om nollvisioner.
Självmord har det varit väldigt tyst om. Med andra ord är det tydligen okej att dö av yttre omständigheter, men inte av inre. Det är så himla dumt, som om kropp och själva vore separerade i två olika enheter.
Måtte Micke Ljungbergs sorgliga självmord leda till en förändring, det verkar i alla fall som om det gör det.
Susanne Gunnarsson, till exempel, talade ut om sin depression och sina självmordstankar när karriären var slut och hon skilt sig. Heder åt henne. Det behövs fler som vågar berätta om hur det verkligen är, livet bortom framgång och fasader. Förebilder, som vågar vara mänskliga med allt vad det innebär, på gott och ont. Vem vet, blir de tillräckligt många så slipper vi kanske myten om den starka felfria människan.
Och det vore verkligen en befrielse.