Det kvinnan vunnit har mannen förlorat
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Finskan är ett bildrikt och uttrycksfullt språk som har galghumoristiska vändningar för det mesta.
Så sägs det exempelvis om folk som är intoleranta, stränga eller dogmatiska att de är "tiukkapipoisia". Ordagrant betyder det att vederbörande har dragit ned en alltför trång toppluva över huvudet.
Ordet kom för mig när jag läste feministangreppet på nyutnämnde statsrådet Jens Orback för några veckor sedan. Om Jens Orback av alla politiskt korrekta män med feministsignatur på visitkortet utmålas som en fara för jämställdheten, då är det nog något som sitter trångt i huvudet på somliga debattörer.
Feministdebatten i dag påminner lite grann om vänsterdebatten för drygt trettio år sedan samt även om den som fördes i förra seklets början. De hetaste bataljerna utkämpades mellan vänster av olika slag varvid de mest aktivistiska la ned stor möda på att exkludera de mindre rättrogna ur gemenskapen. Borgerligheten var det få som brydde sig om.
Nu liksom då får man trampa försiktigt bland de för dagen mest gångbara begreppen och teorierna. Ser man sig inte för kan man avslöjas som en ljum pragmatiker som förvisso eftersträvar vissa grundläggande maktförskjutningar men som i övrigt inte har läst de rätta böckerna och därför varken förstått kråksången eller det fina i den.
Nu liksom då ödslas föga krut på den faktiska politiska huvudmotståndaren - de ideologer och makthavare som inte bryr sig om hur över- och underordningscirklar uppstår i samhället utan litar till marknaden och kvartalsekonomin. Motståndare framför andra är de sympatisörer som vattnar ur den rättrogna radikala ideologin.
I en tid då var och varannan politiker och partiledare kallar sig feminist torde det i och för sig finnas ett visst behov av att sortera upp begreppen och ta reda på vem som menar vad. Men även de som på ett djupare plan än Jens Orback vill komma åt maktstrukturen mellan könen i vårt samhälle bör lära sig att skilja mellan bundsförvanter och fiender.
Frågan om mäns våld mot kvinnor har på senare tid seglat upp som den mest brännande i debatten om relationen mellan könen i dagens Sverige. Kända kvinnor mannekängar än här och än där i medierna som häpnadsväckande offer för sina frånskilda mäns fysiska övervåld. Atmosfären runt dem vibrerar av symbolik, nu senast i Liza Marklunds hearing i TV4:
Så totalt och så utbrett är mannens förtryck av kvinnan i allmänhet och hans fysiska förtryck i synnerhet att till och med dessa framgångsrika, starka, begåvade kvinnor har råkat ut för hans brutala revirpinkande.
Berättelserna var upprörande. För mig framstod några av dem dock som exempel på så stört beteende att jag inte vet vilka generella maktpolitiska växlar som kan dras på det, som när Amelia Adamo berättade om en av sina män som slog henne när hon sov.
Men även om det nu är så att till och med starka välutbildade kvinnor blir slagna av sina sannolikt välutbildade män, systematiskt eller i varje fall fler än en olycklig gång - vad beror det på?
Ett svar som jag har laborerat med bygger på vad forskningen visat. Under de senaste trettio åren har det inträffat en radikal förskjutning i roll- och maktrelationen mellan män och kvinnor. Och det är kvinnorna som är vinnarna.
Under de senaste trettio åren har hemmafruinstitutionen i praktiken försvunnit ur det svenska samhället. Kvinnorna är självförsörjande, de kan ingå äktenskap eller parrelationer som de vill och de kan framför allt bryta upp från dem. De kan ställa krav på sina män. De kan utmana dem i alla deras traditionella roller.
Nästan alla män säger att de välkomnar denna utveckling och de flesta menar det. Men i analogi med den omdefiniering av kvinnan, hennes roll och varande som har ägt rum under trettio år har även mannen omdefinierats. Han har förlorat i suveränitet det kvinnan har vunnit i självständighet.
Många män är dåliga förlorare. Det ska inte ursäktas men det måste förstås.