Nya diagnosen på modet – vredesutbrott hos barn
Jag har länge värjt mig för att skriva den här kolumnen.
Var nämligen inne och tassade kring ämnet i min blogg för ett antal månader och blev fullkomligt översköljd av HATET. Alltså näthatet som så flitigt debatteras i medierna just nu. Som får bloggare att säga upp sig. Kolumnister att fullkomligt tappa geisten. Skribenter att lära sig att det är en del av jobbet att bli kallade hora, fitta, idiotjävel och hotas till livet litet titt som tätt.
Ordet jag nämnde i min blogg var diagnoshets. Ämnet jag ville lyfta var att fler och fler barn i Sverige får psykiatriska diagnoser.
Att dubbelt så många svenskar ordineras adhd-medicin i dag än för fem år sedan. Att adhd faktiskt är en omstridd och relativt ny diagnos som man kanske borde överväga att sätta på små barn som ju är i ständig utveckling. En diagnos som man oftast får leva med livet ut.
Att diagnoser kan stigmatisera och inte bara underlätta för människor. Att majoriteten av de mediciner som används är amfetaminliknande och kan vara beroendeframkallande. Eller?
Jag ville öppna upp för en intressant diskussion här, höra vad mina läsare hade för erfarenheter, vad de tyckte och tänkte i ämnet? Men fick i stället smaka på det massiva mammahatet. Fick läsa vilken jävla inkompetent subba jag var som ens öppnade käften utan att veta hur det känns att faktiskt ha en unge med adhd. Sjuksköterskor som tyckte att jag förstörde för alla de barn som lider och skulle bli hjälpta av att medicineras.
En psykiatriker (hon påstod sig vara det
i alla fall) som hotade med att svartlista mig hos alla psykiatriker hon kände. Hjälp.
Därför blir jag så glad när jag slår upp tidningen Modern psykologi och läser att en av självaste grundarna till dagens psykiatris diagnosmanual DSM-4, professor Allen Frances, erkänner att
manualen som kom 1994 är skyldig till några av de epidemier av psykiatriska diagnoser som brutit ut bland barn de senaste 15 åren. Han hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att hans nya diagnosmanual med ett kraftigt utökat antal diagnoser skulle innebära att barn som förr sågs som lite annorlunda, excentriska eller till och med särskilt begåvade skulle få diagnoser.
Att det fanns så många andra intressen än rent medicinska som ligger bakom hetsen att diagnostisera. Till exempel läkemedelsförsäljning. Vårdnadstvister. Rätten till extra resurser i skolan.
Därför kommer den nya manualen DSM-5, vars nya modediagnos spås vara ”vredesutbrott hos barn” (temper disregulation), förmodligen att göra saken ännu värre.
I denna nya värld av överdiagnostiseringar tror Allen Francis att ingen kommer undan en psykiatrisk diagnos under sin livstid. Trots att man egentligen kanske bara genomgår en normal sorg. En normal känslomässig reaktion på att ha blivit dumpad.
”Men finns det piller så kommer de att användas, hur skadliga biverkningar de än har”, som Allen Francis så fint uttryckte det.