Beteendet är ett tecken på desperation
Snart avseglar förhoppningsvis den andra frihetsflottan Ship to Gaza och den svenska Israellobbyn skriker ut sitt hat i högan sky. Det är på sätt och vis ett gott tecken, för det visar att Israel tillmäter blockadbrytarna stor betydelse.
Ship to Gaza påverkar opinionen och undergräver Israels förtryck gentemot den palestinska befolkningen. Aktionen är dessutom helt fredlig och genomförs med icke-våld.
Detta är alldeles utmärkt och just därför uppstår raseri och besinningslöshet bland alla Israels notoriska advokater. Deras argumentation följer tre huvudargument:
Aktionen är antisemitisk. Fredsaktivisterna består enligt Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm av ”islamister, antisemiter och våldsamma vänsterextremister”.
Aktivisterna borde ägna sig åt viktigare saker, som frihetskampen i Libyen, Syrien och Jemen, där regimerna är betydligt värre än den israeliska.
Gaza är inte i behov av någon hjälp, Israel pysslar om Gazas 1,6 miljoner palestinska befolkning föredömligt.
Den sista argumentationen är den mest komiskt groteska. Svenska Dagbladets ledarsida redogör indignerat för hur ”två lyxhotell” är på väg att öppna i Gaza och att ”Israel släppt igenom det mesta, utom cement och annat byggnadsmaterial som man menar att Hamas kan använda för bunkrar och bomber” (29 juni).
Det ter sig gåtfullt hur man kan bygga ”lyxhotell” utan byggnadsmaterial, och mysteriöst vilka tänkta gäster som skulle ta in på ”lyxhotell” i just Gaza. Man kan också fråga sig hur cement kan förvandlas till bomber.
Under sitt krig mot Gaza 2008-09, ”Operation gjutet bly”, bombade israelerna ut 18 skolor, 1 200 bostäder och flera sjukhus och FN-byggnader. Och har sedan dess hållit strikta restriktioner mot införsel av byggnadsmaterial och medicin.
Sådant som Ship to Gaza skall försöka leverera.
Argumentet att det är antisemitiskt att organisera hjälpsändningar till den inspärrade civilbefolkningen i Gaza kan vi lämna därhän.
Argumentet att fredsaktivisterna och blockadbrytarna hellre borde organisera hjälpsändningar till Libyen, Syrien och Jemen, där frihetskampen är mer akut än i Gaza (där den nämligen är permanent sedan decennier) är till synes mer intrikat. Israellobbyns förklaring till Ship to Gazas val av mål för hjälpsändningar är att eftersom aktivisterna är antisemiter så bryr de sig inte om den syriska och libyska befolkningens lidande under diktatoriskt förtryck. Alternativt är fredsaktivisterna anhängare av diktatorer i arabvärlden. Också bland debattpöblen ute på nätet är dessa resonemang vanliga.
Men vad frihetsrörelsen i Libyen för närvarande är i störst behov av är vapen. Den galne diktatorn Gaddafis dagar är ändå räknade. Väntan på hans oundvikliga fall kan te sig smått olidlig, men fredsaktivister i Europa har små möjligheter att påverka förloppet. Och så förhåller det sig också med frihetskampen i diktaturerna Jemen och Syrien.
Just därför att Israel inte är en arabisk militärdiktatur kan fredsaktioner och blockadbrytare faktiskt påverka landets politik. Redan innan Ship to Gaza II avseglat har Israel deklarerat att man ämnar lätta på restriktionerna på införsel av byggnadsmaterial till Gaza. All sådan påverkan på diktatorer som Libyens Gaddafi och Syriens Assad vore omöjlig.
Till detta kommer att den arabiska frihetskampen består av kommunicerande kärl. När egypter och tunisier genomförde sina revolutioner var det en seger för alla förtryckta befolkningar i arabvärlden. Om palestinierna lyckas i sin strävan att frigöra sig från det israeliska förtrycket och därefter kan bilda en egen fri stat, så får det stora efterverkningar i hela arabvärlden.
Till och med folkpartister och ledarskribenter på Svenska Dagbladet borde förstå dessa enkla samband. Så varför blir de så besinningslöst rasande över Ship to Gaza? Jag tror det har med rädsla att göra. När ledarsidan på Svenska Dagbladet fruktar att israelerna även denna gång skall ta till övervåld och mord mot fredsaktivisterna så uppstår ”en droppe blod, som kan få dem att framstå som nyttiga idioter” och ”ingenting skulle glädja herrarna Assad och Ahmadinejad mer än ett upprepande av förra årets blodiga händelser”.
Om israelerna även denna gång mördar nio fredsaktivister (”händelser”), så är det visserligen fredsaktivisternas fel (”nyttiga idioter”) men samtidigt ett stöd till diktaturerna i Iran och Syrien?
Det vittnar om desperation bland Israels försvarsadvokater när de kortsluter på det viset. De är rädda. Och idioter utan att vara det minsta nyttiga ens för Israel.