I fallet Ludmila vill jag vara människa
Ludmila Engquists brev till svenska massmedier väcker hos mig två diamentralt motsatta reaktioner samtidigt:
Den första är ganska obarmhärtig: Den som i leken går hon får leken tåla!
Den andra präglas av mer misskund: Någon måtta på föraktet och fördömandena kunde det få vara – inte bara i pressen utan i den svenska idrottsvärlden. Människan har när allt kommer omkring främst skadat sig själv och vad beträffar skador hon åsamkat andra bör man kanske påpeka att det trots allt inte är mord hon har begått.
Att jag i första ögonblicket inte förmådde tycka så himla synd om Ludmila beror på mina tio år i Pressens Opinionsnämnd.
Pressens Opinionsnämnd bedömer enskilda människors klagomål över publicitet de utsatts för och som de funnit obehaglig. Bland de hundratals ärenden som passerade revy genom åren fanns då och då fall av ytterst negativ publicitet som någon storstjärna från underhållningens eller idrottens värld jämrade sig över men som nämnden kunde ställa sig mycket kallsinnig till.
I dessa fall handlade det om någon mycket namnkunnig person som vältrat sig i publicitet under karriärens klang och jubeltid – ja, som rentav förlänats en något förstorad storhet på grund av att journalisterna gullat med vederbörande som själv marknadsfört sig hårt – men som nu indignerat vände sig emot att pressen även uppmärksammade hans eller hennes schabbel och skandaler.
Opinionsnämnden lade fast en praxis som just sade: Den som i leken går?
Den offentliga kölhalningen av Ludmila Engquist har varit skoningslös men till att börja med kunde man förstå den mot bakgrunden av att Ludmila erövrade sin position i svenskarnas hjärtan med hjälp av en översvallande publicitet. Naturligtvis var det hennes idrottsprestationer som utgjorde grogrunden för denna publicitet men publiciteten grodde småningom över all förväntan och utvecklades till myt och saga med villiga journalisters benägna bistånd.
Spelar man rysk roulett med sin sägenomspunna position i offentligheten och gör det mest förbjudna får man finna sig i följderna när man förlorar.
Så var jag benägen att tänka som journalist, garvad i pressens game.
Tänkte jag som människa blev det annorlunda.
Jag har suttit i rättssalar och försökt leva mig in i de psykologiska sammanhang som kan få en till synes vanlig människa att göra det oerhörda – som att skjuta ned försvarslösa ungdomar med automatkarbin när de aningslösa vandrar hemåt från fest i skimrande försommarnatt. Och något har jag kunnat fatta när jag mobiliserat vad jag har i kunskap och identifikationsförmåga.
Något kan jag också förstå Ludmila.
Jag tror att Ludmila Engquist var en till sammanbrottets gräns pressad människa, en människa i svår nöd, när det begav sig med dopningen.
Ludmila Engquists liv var idrotten, toppidrotten. Med den köpte hon sig frihet, kanske rentav ett äktenskap, en nationell tillhörighet, en lönande affärsidé, ett innehåll i tillvaron.
Med toppidrotten, med sin okuvliga, blodsmakande vilja att vinna besegrade hon även en cancer. Hon kunde överleva, hon kunde alltid överleva till nästa tävling.
Och så är det över en dag. En dag orkar den redan medelålders kroppen inte längre klippa häckarna som förr – tacka för det! Dags att ta adjö, vila på lagrarna, kamma in pengarna som väntar runt hörnet på en idol.
Men livet visade sig förlora sin smak när det inte längre smakade blod, svett och tårar. En ny osannolik tävling måste tävlas, ett nytt drömmål konstrueras. Så är det för den som löst in sitt människovärde på tävlingsbanan, ja kanske köpt sig kärlek där.
Ny träning inleds, allt desperatare. Plötsligt reser sig den ena väggen efter den andra framför henne, hon orkar inte, vågar inte. Maken hejar, hans förväntningar är stora?Det måste gå, hjälp mig någon, det måste gå..!
Så gör hon det där vanvettiga, Ludmila, och åker dit!
Så måste det ha sett ut och som människa har jag ingen svårighet att förstå henne. Inför Ludmilas tragedi föredrar jag faktiskt att vara människa framom journalist. Vi journalister har faktiskt rätt att föredra det om vi vill.