Vi måste utgå från att vi har vilja och ansvar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-08-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Var och varannan dag presenterar tidningarna nya uppgifter om forskningsrön som visar att genen si eller genen så har stor betydelse för vilka beteenden vi människor utvecklar, önskvärda eller inte önskvärda.
Att exempelvis alkoholism har ett starkt genetiskt ursprung har forskarna länge varit övertygade om och numera antar man att även annat missbruk inklusive besattheter av olika slag - behovet av ständigt nya sexpartners, av att klättra i berg eller att kasta sig ned från alptoppar i fallskärm - styrs av samma gen: en gen som hos vissa människor skapar ett stort sug efter kickar eller förhöjd livskänsla som de sedan blir tvångsmässigt beroende av.
Den senaste nyheten på det här området gäller en gen som påstås disponera för våldshandlingar särskilt om individen som bär på detta anlag växer upp och lever under dåliga sociala förhållanden.
Genen påstås reglera ett enzym som påverkar våldsbenägenheten: för litet av det så slåss man, tillräckligt av det så slåss man inte men även om man har för litet av detta enzym i nervsystemet så kan man avstå från att slåss om man i övrigt har det bra.
Det är forskaren i rättspsykiatri Tomas Eriksson som har presenterat den sistnämnda upptäckten i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Han anser att dessa nya fynd får svåröverskådliga konsekvenser för kriminalvården och straffsystemet.
Människor som inte kan rå för att de beter sig illa därför att deras beteende beror på ett beklagligt medfött anlag bör ju enligt rådande rättsprinciper inte straffas.
Följaktligen är Tomas Eriksson också starkt kritisk till den utredning Psykansvarskommittén har lagt fram och som föreslår att människor som begått brott under inflytande av psykisk sjukdom trots allt ska dömas som ansvariga för sina brott.
Det betyder att de ska dömas till fängelse när deras brott förutsätter det - men kriminalvårdens skyldighet ska bli att remittera de dömda till vård för den tid som behövs för dem att tillfriskna.
Om och när de blir friska får de sitta av den tid som eventuellt återstår av straffet.
Ett humant samhälle riktar inte vedergällning mot den som är sjuk och därför inte kan styra sig, menar Eriksson.
Frågan om hur samhället ska förhålla sig till forskningsresultaten som pekar på ett starkt samband mellan människans biologiska arv och hennes sociala anpassningsbarhet är mycket komplicerad, och i dagens läge, då såväl fynden som slutsatserna är osäkra, omöjlig att besvara.
Om jag likväl vågar mig på ett preliminärt svar från min lekmannaposition vill jag hävda att vårt etiska och straffrättsliga tänkande även i fortsättningen måste utgå ifrån att människan är en kulturvarelse med en själ, en vilja, med intentioner för sitt handlande samt med ansvar.
Vi kan inte gå över till en människosyn enligt vilken människan ska betraktas som en viljelös produkt av sin oberäkneliga kemi och biologi, varefter vi tar itu med att plocka isär henne till hennes minsta protein eller aminosyra på jakt efter formeln som förklarar varför hon slog en tunnelbanevakt på käften eller rånade en gammal dam på Östermalm.
När det väl är sagt måste jag naturligtvis tillägga att ingen får blunda för de regelrätta sjukdomar i vårt psyke, i vårt nervsystem som obestridligen finns och kan diagnostiseras och som faktiskt gör vissa människor oförmögna att korrekt uppfatta verkligheten och därmed också att rätt överväga sina mått och steg.
Hur långt sådana människor ska betraktas som ansvariga för sina handlingar har inte stötts och blötts på mycket länge i den kriminalpolitiska, moralfilosofiska och rättspsykiatriska debatten och därför tycker jag att Psykansvarskommitténs förslag inte ska avvisas utan diskussion.
Det är hög tid att fundera över hur gränser ska dras eftersom kopplingarna mellan människans "kött" (biologi) och hennes "ande" (psykiska överbyggnad med medvetandets alla aspekter) hela tiden revideras allt eftersom neurokemin bryter ny mark.
Enligt min personliga uppfattning finns än så länge ingenting i neurokemins fynd som ger anledning till att "befria" människan från hennes ansvar för sitt liv men däremot mycket som talar för att vi människor föds med rätt olika förutsättningar och behöver hjälpa varandra.